Under valnatten den 28 maj skränade president Erdoğan ut sitt förakt mot sin främste rival: den fängslade demokraten Selahattin Demirtas, också kallad Selo. Europadomstolen har krävt hans frigivning. Länge engagerade sig också svenska socialdemokrater för Demirtas…
I går den 1 juni inledde Turkiets statsapparat nedmonteringen av åtta oberoende tv-kanaler. De anklagas för att bekämpa nationens sanna intressen. Svenska politiker och dessvärre majoriteten av medierna föreställde sig att de turkiska valen i maj handlade om svenskt medlemskap i Nato. Knappast någon fråga var likgiltigare. Valet gällde demokratin, möjligheten att hejda sönderfallet och enmansväldet.
Västvärlden vägrar se hotet mot demokratin. Västledare gratulerar i stället Erdoğan. Det gör också Putin, den turkiske presidentens förtrogne och Qatars ledare, Erdoğans betydelsefulla finansiärer.
Den svenske statsministern anser att vårt lands säkerhet sammanfaller med Turkiets. Hans formulering om de två ländernas allians är direkt obehaglig: “Vår gemensamma säkerhet är en framtida prioritet.” Kristersson rekommenderar alltså Sverige att gå i Putinvännens ledband och dessutom göra denna förnedrande underkastelse till ledstjärna för vår säkerhetspolitik…
Svenska politiker, från regeringen till socialdemokratins ledning, beskriver Turkiet som en demokrati. Turkiet styrs auktoritärt från domstolssystemet till politiken och medierna. Statsledningen använder metoder som påminner om statsterrorism: fängslande av politiska motståndare, våldsamt förtryck mot minoriteter, mordiska aktioner av turkiska säkerhetsagenter i en rad europeiska länder, systematiskt spioneri och angiveri…
Den svenske utrikesministern vill vara lojal med det systemet. Sverige ska kartlägga alla dem som Erdoğan definierar som terrorister. De ska utvisas efter begäran av den turkiska säkerhetstjänsten MIT som ger sina rekommendationer och ställer sina krav till Säpo.
Mot den bakgrunden måste frågor ställas: ska det vara tillåtet att organisera sig i rörelser som bekämpar Erdoğans diktatur? Ska demonstrationer mot den nye sultanen tillåtas. Utrikesministern använder en mycket böjlig formulering om demonstrationsrätten: “Allt som är tillåtet är inte lämpligt.” Så talade den antidemokratiska högern i Sverige under tidigt 1900-tal. Vem ska nu avgöra lämpligheten av opinionsyttringar? Bestäms svaret den här gången av behovet av nära och vänskapliga relationer till Erdoğan-regeringen eller någon annan maktapparat?
Frågan kan bli akut: Aktivister som Rojavakommittéerna, solidariska med det kurdiska självstyrets landområden, protesterar regelbundet mot Erdoğan-förtrycket. I helgen planeras nya manifestationer. Kommer dessa att tillåtas? Blir de övervakade och infiltrerade? Riskerar demonstranterna att gripas? Svenska banker har redan dragit in kommittéernas konton.
Frågan om de svenska relationerna till Turkiet gäller alltså såväl ansvaret för demokrati som yttrande- och demonstrationsrätt.
—Pierre Schori och Olle Svenning kulturartikel i Aftonbladet.