Radikal politik är en politik som respekterar självbestämmande, demokrati och som grundligt skiftar styrkeförhållandena från kapital till arbete. Detta är omöjligt inom EU.
EU är en mycket mäktig uppsättning institutioner. Vi har stabilitets- och tillväxtpakten, Eurogruppen, en radda politiska organ som inte är folkvalda, “sexpacken” och “tvåpacken” som består av en mängd direktiv och förordningar – alla dessa påtvingar och försvarar sparpolitik. Med andra ord: EU är en samling nyliberala institutioner.
EU och EMU hör intimt samman. De flesta länder i EU är ju med i EMU, och ambitionen är att alla ska gå med förr eller senare. EU är inte någon à la carte-meny där man kan välja och vraka, och euron är EU:s ekonomiska ryggrad.
Det är bara ett fåtal länder som fått igenom ett undantag, och även om de inte har själva valutan så ska deras penningpolitik följa EU:s direktiv. Dessa saker regleras i EU:s grundlag och i EU-domstolen. Så de förhindrar vänsterregeringar från att göra radikala reformer även om de inte har euron.
– Costa Lapavitsas intervjuad av Kajsa Ekis Ekman i Clartébloggen