Planhushållning och arbetarstyre

Bättre än ingenting. Längre än så sträcker sig sällan ambitionerna hos arbetarrörelsens företrädare numera. Gå tillbaka till 1976 ett slag! Anställda på den brittiska Lucaskoncernen hotades av arbetslöshet. Då drog arbetare och ingenjörer tillsammans upp en radikal plan för omställning från vapenproduktion till socialt nyttiga produkter. En ansats till demokratisk planhushållning…

Under de över 40 åren som har gått, har många av planens förslag genomförts men de har inte producerats av Lucaskoncernen utan av andra företag. Därför verkar kanske inte förslagen lika revolutionerande som de gjorde den gången. Vid mitten av 1970-talet betraktades solceller till exempel som något som långt i framtiden.

Mest förvånande är kanske att ett förslag till en hybridbil, som kombinerade en liten bensinmotor med eldrift eftersom, som Cooley skriver i Arkitekt eller bi: “Lucasarbetarna tänkte sig att det i framtiden skulle bli förbjudet att köra in i stadskärnorna med förbränningsmotorer.” Nu över 40 år senare har vi inte kommit längre än att ha börjat diskutera dieselfria zoner.

Men det viktigaste med Lucasplanen är inte alla de tekniska förslag som Lucasarbetarna lade fram. Det som gör den unik och värd att studera i dag är att den inte bara omfattade förslag på socialt användbara produkter; den innehöll också idéer om hur den tekniska utvecklingen i samhället skulle kunna demokratiseras.

Lucasplanen var något nytt som sträckte sig långt utöver traditionell facklig verksamhet. Även om de Lucasanställda inte lyckades få igenom sin plan pekade de framåt mot andra möjligheter. Den visade på klyftan mellan vad samhället faktiskt tillåter och vad som är tekniskt möjligt. Den väckte frågor om kapitalistisk produktion och visioner om ett nytt samhälle där mänskliga behov är viktigare än att skapa profiter.

-Kerstin Eldh, inlägg på Clartebloggen

Liknande artiklar: