Den kollektivtrafik jag själv började arbeta i för 25 år sedan har delats i en uppsjö av olika verksamheter. När jag läser om bussförare som är trötta av nedbantade körtider eller spårvagnsförare som har snäva scheman och bortrationaliserad störningsberedskap, kunde det lika gärna ha handlat om min arbetsplats.
Just det där är ju klassiska symptom på nedbemanningar och besparingar. När kollektivtrafiken upphandlades för snart 25 år sen var det första som hände att vi blev av med en veckas semester och att pensionsreglerna försämrades.
Avtalen urholkades vid kohandel om högre lön.
Folk var less och sura och jag minns att när en ny operatör skulle ta över var det en del kollegor som gick och hoppades att äntligen, nu skulle det bli ordning på torpet. Så blev det naturligtvis inte, utan det blev bara sämre med varje ny operatör.
Det är egentligen inte så konstigt, när allt företagen äger är personalen. Det enda sättet att öka vinsten är att få allt färre att göra jobbet för allt fler.
Längre turer och snävare marginaler, och därmed ett ökat risktagande när det kommer till säkerheten. Ansvaret läggs ändå på den enskilde föraren…
Roten till det onda för oss i kollektivtrafiken ligger dock i de offentliga upphandlingarna. Det spelar ingen roll vem som vinner när arbetsmiljö och personalpolitik inte är det som avgör.
I upphandlad skattefinansierad verksamhet, där gemensamma tillgångar blir privat vinst, har vi många gånger ett utflöde av skattemedel ur landet. Här skulle det möjligen vara relevant att tala om stöld från folket.
Det kan locka att ta över verksamheten i offentlig regi för att komma runt sådana problem, men där sätter new public management-käppar i hjulet. Styrmodellen från 1990-talet kräver att även verksamheter i den offentliga sektorn ska drivas enligt marknadsmässiga principer. Vinst blir viktigast, inte kvalitet.
Om vi ska fortsätta experimentet med offentliga upphandlingar behöver personalens villkor säkras genom att bli ett tungt vägande urvalskriterium. Det borde även finnas en reglering om att en del av vinsten måste återinvesteras i verksamheten.
Problemen med nedbemanningar och maximerat arbetsuttag verkar alltså inte bero på vilken operatör som ansvarar för verksamheten utan snarare vara ett inbyggt systemfel. De privata jagar vinst och det offentliga tvingas följa efter. Och personalen hamnar i kläm.
-Andreas Nyman, Spårvagnsförare, förtroendevald i Seko Lokalbaneklubben, debattartikel i Arbetet.