För en tid sedan frågade min yngste son mig om jag blivit kommunist. För en person som varit muf:are i Ludvika på det tidiga 80-talet kändes det som ett slag under bältet. “Du vet inte vad kommunist är”, blev mitt retoriska svar.
Jag gick som 15-åring med i Moderat Skolungdom för att jag var övertygad antikommunist. Jag hade plöjt Gulag-arkipelagen av Alexander Solzjenitsyn tidigare och prickat in alla fångläger på den Sovjetkarta, som trillat ur min fars cirkulationsexemplar av National Geographic, flera år tidigare. När vår teckningslärare, aktiv i VPK, uppmanade oss elever att göra affischer mot förtrycket i Latinamerika så beskrev min affisch förtrycket på Kuba.
Väl med i MSU, sedan MUF så övertygades jag också att Sverige var en kapitalistisk variant på DDR. Vår valfrihet var begränsad med enbart statlig TV och radio, statligt monopol på alkoholförsäljning…
Och efter att ha jobbat som kreditriskanalytiker på S&P, börskrönikör i de flesta svenska affärstidningar och numera allmänekonomisk kommentator lite här och där i snart 30 år har jag övertygats om att finanskapitalismen som den har vuxit fram har mycket stora inneboende brister och risker, vilka behöver tyglas.
Så någonstans därinne kunde jag ändå förstå min sons fråga. Jag har själv slagits att jag tyckt att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt under sin tid som partiledare har haft bäst argument och varit mest klarsynt i många frågor. Och när jag läser Ali Esbatis krönikor här på Arbetsvärlden så klockar många av dem också in i de tonarter som jag gillar. Det gäller inte minst kritiken mot vinstdrivande så kallade välfärdsföretag, framför allt skolor.
—Per Lindvall, krönika i Affärsvärlden.