Det brukar ju heta att den som anstränger sig och gör nytta ska kunna tjäna bra. Nu läser jag i en artikel i DN (den 23 december 2020) att de kan ha löner på över hundra miljoner kronor och kapitalinkomster på nästan en miljard om året. Det finns uppenbarligen ingen gräns för hur mycket man kan anstränga sig?
Allra mest har Partick Söderlund ansträngt sig. Han hade 2019 kapitalinkomster på 818 miljoner kronor. Sebastian Knutsson med en lön på 173 miljoner har ansträngt sig lite mindre. Så vad har de gjort? De har utvecklat spel.
Det har flera i denna inkomsttopp gjort. Andra har via nätet spridit musik till oss och andra åter är riskkapitalister eller haft turen att ärva en förmögenhet. Jag har väldigt svårt att se att de gjort någon större nytta som vårt samhälle inte klarar sig utan. De har inte bidragit till ett miljömässigt hållbarare samhälle. De har inte tagit fram nya mediciner mot allvarliga sjukdomar. De har inte bidragit till att förbättra sjukvård, äldreomsorg eller skola.
Jo, den kan ha köpt skolor, sålt vidare och gjort vinst på våra skattepengar. Men vi är nog allt fler som inte ser det som särskilt nyttigt. Nu när en pandemi pågår vet vi däremot vilka som gör nytta. Det är alla som jobbar inom sjukvård och äldreomsorg. Vi klarar oss inte utan dem och många av dem jobbar för löjligt låga löner, jämfört med dessa spelutvecklare.
Det kan rent av ibland se ut som om samhällsnyttan står i omvänd proportion till inkomstens storlek. Ju onyttigare, ju högre inkomst.
De som vinner Nobelpriset för att de gjort viktiga medicinska upptäckter som kan rädda livet på miljoner människor får ynka 10 miljoner kronor. Visst verkar det futtigt? Det räcker ju knappt till en koja i Danderyd eller Lidingö där flera av dessa rikingar bor. Något måste vara grundläggande fel i samhället när skyhöga inkomster inte är har någon som helst koppling till samhällsnyttigt arbete.
—Per Sundgren, ordförande i Jämlikhetsfonden, insändare i Dagens Nyheter.