Sällan har sommarsemestern varit så efterlängtad för så många som i år. De senaste två åren har varit tuffa för alla. Ingen har lämnats omärkt av covid-19. Alla känner vi någon som varit riktigt sjuk och alla har vi begränsats i våra liv av smittskyddsrestriktionerna…
Pandemin har slitit hårt på oss. Vi blev inte permitterande, tvärtom. Inom skola, förskola och simhallar har verksamheten varit i gång. Vi är de som hela tiden varit på plats utan möjlighet att förlägga en viss del eller hela arbetstiden hemifrån. Vi har vikarierat för lärare, vi har blivit sjuka, tagit hem smittan till våra familjer och våra verksamheter har tidvis varit gravt underbemannade på grund av pandemin.
Under våren 2020 och de första skälvande månaderna av pandemin var det som att kommunernas organisation helt bröt samman. I skola och förskola samt simhallar så var den första åtgärden handsprit, bara handsprit. Sedan följdes det av restriktioner mot föräldrar, lämning och hämtning skedde utomhus. Skolledningarna försökte omorganisera lunchtider och utflykter via kollektivtrafik togs bort. Då var det vi som fick lösa situationen…
Fritidspersonalen har under hela pandemin varit i barngrupp, stått på gården på morgonen och tagit emot barnen, under skoldagen har de gått in och vikarierat för sjuka lärare, haft rastverksamhet och under eftermiddagarna varit utomhus med barnen oavsett väderlek. Åtta timmar i barngrupp per dag innebär inte bara stor risk för smitta utan även en markant ökad risk för utbränning.
Vi gjorde det för att det är vårt jobb och för att vi är stolta över det vi gör. Vi gjorde det för att medborgarna skulle få den friskvård, omsorg och skolgång de har rätt till. Vi gjorde det för dig och dina anhöriga. Vi kommer att fortsätta bära välfärden. Men vi vill inte bli förbisedda längre. Vi vill bli värderade för den insats vi investerar i våra arbeten vi utför varje dag på dygnets alla timmar året runt…
Sveriges kommuner och regioner gick totalt 103 miljarder kronor i plus under pandemiåren. Det hade räckt till att anställa 206 000 undersköterskor i ett år. Men kommunerna valde att likt Joakim von Anka samla pengarna i sina kassavalv istället.
—Lena Svanberg, barnskötare, debattartikel i Kommunalarbetaren.