Efter den 11 september 2001 tvingade George W. Bush såväl andra stater som amerikanska medborgare att göra samma “val”: “ni är antingen på vår sida eller på terroristernas”. Det är belagt i forskning att de som invände mot USA:s krig också blev klassade som del av fienden. Samma tendens är nu än mer akut i Ryssland, där krigsmotståndare brännmärks som “nationalförrädare” och döms till mångåriga fängelsestraff.
Tendensen finns tyvärr även i Sverige, då de som inte rakt av accepterar upprustning och Natomedlemskap förlöjligas och misstänkliggörs som “Putinkramare”, “landsförrädare” och liknande. När jag själv argumenterade mot ett svenskt Natomedlemskap i en debattartikel 2015 skrev till exempel Dagens Nyheters huvudledare att jag helt tycktes “ha accepterat Vladimir Putins perspektiv” och Svenska Dagbladet skrev att jag förmedlade “Kremls synsätt”.
Min analys av Nato-debatten 2014–2018 visar att det är särskilt vanligt att Natomotståndare förlöjligas och misstänkliggörs. I sociala medier handlar debatten knappt alls om sakfrågan utan utgörs huvudsakligen av personangrepp där Natomotståndare blir föremål för tio gånger så många negativa inlägg som Natoförespråkare.
Säkerhetspolitik är ett ord fullt av inre motsättningar. Problem som kollektivt definieras som säkerhetsfrågor tenderar nämligen att hanteras som om de inte var eller borde vara en del av den normala politiken, med dess acceptans för öppna meningsskiljaktigheter. När alla tvingas att välja sida och ingen ambivalens tillåts, döljs eller undermineras politiken.
Debatten krävs dock inte bara av säkerhetspolitiska skäl, utan även för att garantera att vi i vår iver att skydda demokratin inte beter oss lika odemokratiskt som fienden.
–Linus Hagström, professor i statsvetenskap på Försvarshögskolan, kulturartikel t i Aftonbladet.