“Uppenbarligen speglar valresultatet en mer djupgående förändring i det israeliska samhället. Netanyahu har sagt nej till en palestinsk stat, nej till förhandlingar om Jerusalem, nej till reträtt från Golanhöjderna. Han har vidare lovat bosättarna att de kan känna sig säkra”.
Dessa sammanfattande rader skrev jag inte igår. Utan i maj 1996. Valet den gången öppnade för Benjamin Netanyahus första period som israelisk premiärminister. Sedan dess har han, med vissa mellanrum, vunnit ytterligare några val innan det senaste nu i höstas. Hans politik har anammats på punkt efter punkt. De NEJ han krävde för snart trettio år sedan har permanentats och blivit fler. De israeliska bosättarna på Västbanken är inte bara säkra, de har mångdubblats i antal och storlek. Detta trots beslutet i FN:s säkerhetsråd att den politiken måste avbrytas.
Bosättarna tränger nu bokstavligen undan den palestinska lokalbefolkningen. Aggressiva attacker mot palestinier har blivit allt vanligare och får inte sällan direkt stöd av israelisk polis. Nu rapporteras dessutom att regeringen överväger att utrusta bosättarna med vapen…
Att palestinierna skulle återfå Västbanken eller ens delar av den undergrävs nu systematiskt. Netanyahu säger också öppet att han inte går med på några förhandlingar med palestinierna. Hans intresse, säger han, är i stället att få närmare kontakt och utbyte med andra länder i regionen (i praktiken: diktaturer i arabvärlden).
Det framgår kanske inte så tydligt i svenska media, men situationen i Israel-Palestina är nu allvarligare än på länge. Under förra månaden dödades minst 35 palestinier vid israeliska säkerhetskontroller. Den israeliska dödsskjutningen mot 13 palestinier i Jenin följdes av en motattack i östra Jerusalem där en yngre palestinier dödade sju helt oskyldiga israeler.
Situationen i Gaza är nu mycket svår. Halva befolkningen är helt beroende av den välgörenhet som FN-organisationen UNRWA kunnat erbjuda. Till bilden hör att Netanyahu kräver att UNRWA ska stängas ned och att några regeringar avbrutit stödet. Signaler om att biståndet från Sverige också skulle upphöra väcker förstås oro. Det skulle drabba svårt utsatta människor och försvåra fredsarbetet…
Slutsatsen av den rådande situationen är att de lokala parterna, israeler och palestinier, inte är kapabla att själva tillsamman skapa fred och ömsesidig förståelse. Omvärlden måste ta ett ansvar. FN, som har tillgång till kompetens och erfarenheter, bör ges förutsättningar att spela en betydande roll i en sådan process. Men det kräver också att enskilda medlemsländer, även Sverige, inte vänder ryggen till i still med tendensen idag.
—Thomas Hammarberg, debattartikel i Dagens Arena.