Förra året visade Per Molanders stora jämlikhetsutredning samma sak som det människorna i Det svenska missnöjet sätter ord på. Att ojämlikheten skenat de senaste decennierna och att det ger sämre välfärd och hälsa. Möjligheten att göra klassresor försvinner. Kriminaliteten går upp. Konflikter ökar och tillväxten hämmas. Förklaringen är inte globaliseringen eller något annat diffust. Vårt alltmer perversa klassamhälle har vi byggt själva, bit för bit…
Den tredje vägens politik handlade allt mer om att vinna en allt större, rikare och mer trolös medelklass. Den tungfotade välfärden skulle konkurrensutsättas. Det politiska projektet förpassades till det “reformutrymme” som uppstod i marginalen…
Mitt eget farväl till 90-talet kom först med finanskrisen. Men också av att år för år se min omgivning slitas isär. Av att se hur några lyckas och lever liv i totalt överflöd, helt utan koppling till arbetsinsats. Och där andra hela tiden lever på marginalen, eller under den, trots ett liv av hårt arbete och slit. Där den som blir sjuk blir fattig om den inte har en bra försäkring, där de som jobbar i vården eller skolan hela tiden trycks ned av besparingskrav.
Detta skifte har, tyvärr, svensk socialdemokrati varit med och administrerat. I politiska termer är de (vi?) därmed medskyldiga till den politiska och sociala katastrof vi nu lever med. Katastrof? Är det inte stora ord, för tunga, “polariserande” rent av? Jag tycker inte det. Det har gått fort, under min livstid har Sverige gått från att vara relativt jämlikt till att ha ekonomiska klyftor på 1800-talsnivå…
Socialdemokratins dilemma är att den inte verkar veta om den vill göra upp med det långa 90-talet eller inte…
Stefan Löfven laddar nu för en valrörelse där kritik av Sverigedemokraterna står i centrum, inte kritik av kapitalismen. SD är ett radikalt, rasistiskt parti med rötterna i nazismen och det är bra att motstånd görs. Men utan idéer om hur livet ska bli bättre för de missnöjda så blir avståndstagandet otillräckligt. Vad hjälper det, vad ändrar det?
—Karin Pettersson, kulturartikel i Aftonbladet.