Medellivslängden i Sverige har aldrig varit så hög som nu. Det är glädjande att vi lever längre, men det är oroande att den växande ojämlikheten syns även i den statistiken.
För kvinnor i typiska LO-yrken med låga inkomster och kort utbildning har medellivslängden inte ökat alls de senaste tio åren, visar LO-rapporten “Ojämlik hälsa”.
De har heller inte hängt med i löneutvecklingen. Den disponibla inkomsten har ökat för alla grupper utom för dem med kortast utbildning och redan låga löner. Att folkhälsan är ojämlik och kopplat till inkomster och utbildning är ingen nyhet.
Region Stockholms Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) kom redan för fyra år sedan fram till en högutbildad man i Danderyd lever 18 år längre än en lågutbildad man i Vårby gård i andra änden på den röda tunnelbanelinjen. Det tar 44 minuter och 21 stationer att färdas mellan stationerna…
Medelinkomsterna skiljer sig också åt dramatiskt. I Danderyd tjänar de i snitt drygt 41 000 kronor i månaden. I Vårby inte ens 17 000 kronor i månaden. Pensionerna blir naturligt därefter, höga i Danderyd och låga i andra änden på röda linjen.
En ny rapport från nyhetsbrevet Sak & Liv visar dessutom att lågavlönade betalar in mer till pensionssystemet än vad de får ut. Rapporten har granskat hur avgifter och pensioner fördelas i olika grupper.De lågavlönade lever inte lika länge som en genomsnittspensionär. Därför betalar de in mer pengar till systemet än de får ut i pension. Överskottet går i stället till dem som lever längre, nämligen de högavlönade och välutbildade.
“Pensionssystemet tar från de fattiga och ger till de rika” heter rapporten och det är ett talande namn för ett omvänt Robin Hood-system. Med höjd riktålder kommer dessutom effekten att förstärkas. Ännu mer pengar kommer att slussas från kortlivade lågavlönade till långlivade med hög pension.
I dag tar vi med oss en växande ojämlikhet ända in i döden. Det är dystert och upprörande.
-Peter Franke, ledare i Arbetet