Jag har tänkt ett tag att jag vill skriva något om den pågående situationen inom mitt yrke. Blockaden för övertid, mertid och nyanställning. Jag har tänkt att jag vill skriva något insiktsfullt och vettigt. Något starkt och smart. Men jag blir helt stum när jag tänker på det.
Stum och förbannad.
För hur kan det vara samhällsfarligt att vårdpersonal går hem när arbetspasset är slut och inte tar en massa extrapass? Hur kan det ansvaret ens ligga på oss? Hur kan det ens vara ett problem? Hur kan inte gemene man stå utanför sjukhusen i landet med plakat om att ge oss det vi behöver för att orka? För att stanna i yrket? Förstår ni där ute ens hur allvarlig situation det här är? Varför skriker ni er inte hesa för vår skull – alla ni som en dag kanske behöver oss i de tyngsta stunderna i ert liv?
Ni som applåderade åt oss under covid, var är ni nu? Vi behöver er. Om vi ska fortsätta orka ta hand om er, era barn, era föräldrar, era respektive och era vänner.
Hur kan inte alla i Sverige prata om detta? Hur kan det ens vara snack om att vi måste rusta vården för eventuell kris eller krig, när vården funkar så otroligt dåligt redan i fredstid? Vem ska ens orka om krisen eller kriget kommer?
Vet ni hur många sängar som står tomma på Falu lasarett? Inte på grund av avsaknad av patienter, utan för att det inte finns personal. Vi räcker med nöd och näppe till som det är nu, trots alla stängda vårdplatser.
Det är inte för att det inte är världens bästa yrke. För det är det. Det är en ynnest att få finnas där för er alla när ni behöver det. Det är för att vi inte orkar. Vi orkar inte arbeta under dessa förhållanden mer. Många orkar inte jobba heltid och många lämnar yrket helt. Och ingen ny vill börja.
Ekvationen är omöjlig. Hur kan vi inte få det vi behöver efter alla år av att säga tack och amen och leka Florence Nightingale?
-Stephanie, debattartikel i Dala-Demokraten
Läs mer https://www.dalademokraten.se/2024-05-13/ni-som-appladerade-oss-under-pandemin-var-ar-ni-nu/