Det tog vind i seglen för stad och land-frågorna. 2017 enades representanter från alla riksdagspartier bakom Landsbygdsutredningens 75 förslag. Programmet handlade om allt från bostadsbyggande och kompetensförsörjning till infrastruktur och kultur. I höstas kunde Hela Sverige ska leva konstatera att endast tre av förslagen hade genomförts.
Den verkliga politiken var det inte så noga med, men det är fortfarande trendigt för politiker att idka lockrop på landsbygdens män. Man gör det genom identitetspolitik.
I EU-valet 2019 blev snus och jakt MUF:s mest prioriterade frågor. Ebba Busch, vars parti knappt nämnde landsbygden före 2015, står nu gärna i jaktmundering och poserar. När partierna till höger ska prata landsbygdsfrågor blir det ofta att handla om drivmedel. Ibland dyker strandskyddet eller alkoholmonopolet upp.
Det är inte oviktiga frågor. Men ingen av dem svarar upp mot de verkligt stora problemen utanför städerna. Att platserna blir färre på äldreboendet. Att vårdcentralen “slås ihop” med den inne i stan. Likadant för tandvården. Att affären och cafét och bibblan har stängt, vägarna är trasiga, att bussarna går mer sällan men biljettpriset stiger…
Att naturresurser sugs ur marken, vattnet, luften, skogen – men vinsterna hamnar någon annanstans. Ovanpå detta: Arbetslösheten i skev kombination med svårigheterna att rekrytera till välfärden. Frustrationen handlar om decennier av nedmontering. Ett tidvatten där samhället dragit sig tillbaka i omgångar för att sällan komma tillbaka…
Det är alltid slut på pengar här. Budgeten räckte inte denna gång heller. Tilliten till samhället eroderar. Och knappt någon verkar vilja göra något åt det på riktigt…
Marknadiseringen, privatiseringen, nedskärningspolitiken, urbaniseringen – jag har aldrig hört en etablerad politiker säga att urbaniseringen ska hejdas.
—Sofie Eriksson, krönika i Elektrikern.