Den 11 september 2001 visste inte Västvärlden särskilt mycket om al-Qaida, den globala terrorrörelse som Usama bin Ladin lät bygga i Pakistan, Afghanistan och andra länder…
Någon vecka efter massmorden i USA krävde George W Bush hämnd på terroristerna; de skulle drivas ut ur sina läger och hålor i Afghanistan. Han sa också till omvärlden: Antingen är ni med oss eller så är ni med terroristerna. Också Bush åberopade Gud. Krig mot terrorism och terrorister.
“Dessa satans mördare”, sa Göran Persson om talibanerna. Han citerade en klassisk Olof Palme-formulering. Persson bekämpade annars alltid Palmes internationalism…
Militärmakt var inte nog. Liberala och demokratiska traditioner ersattes av Patriot Act, en samling lagar med in i detalj utstuderade övervakningsprogram. Individuella fri- och rättigheter inskränktes över hela västvärlden. Rättssystemet sattes ur spel; politiska fångar fördes utan rättegång till läger som Guantánamo eller Abu Ghraib. Brutala tortyrmetoder och förnedring av misstänkta systematiserades. Vi måste arbeta på “the dark side”, som vicepresident Dick Cheney uttryckte det…
Göran Persson ställde sig 2001 nära den politiska högern och militären: Sänd trupper till Afghanistan. Utrikesminister Anna Lindh accepterade USA:s hämndattack men motsatte sig svensk militär inblandning. Hon rekommenderade civila hjälpinsatser, så väl förberedd genom Afghanistankommitténs långvariga arbete, men pressades av den militärpolitiska alliansen att ge upp.
I en helt färsk doktorsavhandling analyserar Lars Wikman den svenska Afghanistanpolitiken. Don’t Mention the War, är den precisa och sammanfattande titeln. Militärapparaten förbereder den svenska krigsinsatsen. FN används som en cover up för Sveriges Nato-underordning. Utredningar och propositioner utelämnar i stort sett alla uppgifter om underrättelseverksamheten, beslutssystemet, sambandsofficerare i Nato-kvarter, militäroperationerna och dess syfte: “Nämn inte kriget.”
—Olle Svenning, kulturartikel i Aftonbladet.