Kanske kan Turkiets utrikespolitik te sig något oberäknelig: Nato, Kina och Ryssland alla vänner. Ett enkelt svar är att Erdoğans främsta ambition är att bygga en maktbas som sträcker sig både mot väster och öster. Hans mål är inte bara att stärka Turkiet politiskt-militärt utan också religiöst. Turkiet vill erövra den hegemoniska makten över sunnimuslimer. Koranbränningen i Sverige gav den turkiske ledaren, om man får säga så, ammunition.
Här hemma frodas föreställningen att det turkiska valet är ovisst och att Erdoğan därför behöver en konflikt med Sverige för att eliminera sina motståndare och krossa svenskars dröm om Nato. Billström är orolig, Kristersson är tyngd av allvar, Magdalena Andersson är mest obekväm…
Erdoğans popularitet ökar mycket snabbt i opinionsmätningar, av helt andra skäl. Trots landets sönderkörda ekonomi lovar presidenten fördubbla minimilönerna, bygga en halv miljon starkt subventionerade bostäder och dela ut en halv miljon nya arbeten. Röster köps in. Skulle det inte räcka så kan presidenten följa sitt, Putins och andra självhärskares exempel: Ogiltigförklara valet. Så gjorde den turkiske autokraten när den socialliberale Ekrem Imamoglu vann borgmästarvalet i Istanbul 2019.
Imamglu skulle vara den ende som kunde ha hotat Erdoğans valseger i maj. Därför sitter nu oppositionspolitikern i fängelse och ingen kan längre utmana sultanen. Med systematik har kritiker till den turkiska regeringen rensats ut: Domare, höga statstjänstemän, journalister, fackliga ledare, oppositionella. Antalet politiska fångar uppskattas av kvalificerade bedömare till 50 000.
Korruptionen och nepotismen nådde svindlande nivåer när Erdoğan gav finansministerposten till sin svärson. Presidentfamiljens samröre med knarkhandel, vapensmuggling och annan kriminalitet har detaljerat avslöjats av maffialedaren Sedat Peker. Rättssystemet har underställts regeringen och Erdoğans AKP-parti. Kulturlivet har dränerats och dess främsta företrädare har drivits i exil eller hotats av fängelsestraff…
En gång kallade en svensk utrikesminister AKP-systemet och Turkiet “en diktatur”. Anna Lindh hade, med risk för sin egen säkerhet, besökt landet och dess förtryckta kurdiska delar. Lindh samtalade med Abdullah Gül. Minister, Erdoğans förtrogne och senare riddare av Serafimerorden. Anna Lindh avvisade skarpt Turkiet som möjlig medlem av EU. Unionen ska bygga på demokrati.
Den sortens restriktioner gäller inte för Nato. Militäralliansens första stadgar krävde gemensamt försvar av Frankrikes kolonialvälde i Algeriet. Traktatet undertecknades av den portugisiske fascisten Salazar som vakade över stora afrikanska kolonier som Mocambique och Angola.
Statsministern, som hyllats av Turkiets hedersvakt i fullt ornat, begär att vi inte ska säga något ofördelaktigt om Turkiet. Vara landsförrädare helt enkelt. En svensk tiger.
—Olle Svenning, kulturartikel i Aftonbladet.