Det blåser kallt i samtalet. Den pågående militariseringen märks inte bara i försvarsbudgetar och uniformer, utan i hur vi talar med varandra. Ord som trygghet, lojalitet och säkerhet har fått en ny laddning. Den som ifrågasätter upprustningen… stämplas snabbt som naiv, illojal eller farlig.
Hotbilderna växer, utrymmet krymper, och argument ersätts av maktspråk. Forskares och civilsamhällets försök att beskriva komplexa samband möts av misstänkliggöranden, som om analysen i sig vore ett hot.
Få saker visar detta mönster lika tydligt som behandlingen av freds- och utvecklingsforskaren Frida Stranne. Hon lyfte fram hur medier i krig ofta hamnar nära politiska narrativ och hur realistisk konfliktforskning pekade på att Ukrainas läge var svagare än vad den offentliga debatten gav sken av.
Hennes analys byggde på etablerad forskning. Ändå möttes hon inte med sakargument. Kritiken riktades istället mot hennes person. Hon beskylldes för att ha dolda motiv, för att vara känslostyrd och för att svika Ukraina. Hennes analys gjordes om till en fråga om illojalitet. Det blev ett sätt att inte gå in i det hon faktiskt skrev och ett sätt att markera att röster som hennes inte ansågs önskvärda i det nya säkerhetspolitiska klimatet.
Jag känner igen det här mönstret från forskningen om säkerhetisering jag arbetar med. När vissa berättelser får tolkningsföreträde blir de som avviker snabbt ett problem att rätta till. Den som visar hur språk formar verklighet får höra att hon saknar verklighetsförankring. Den som analyserar strukturer anklagas för att vara känslostyrd. Den som granskar maktens positioner beskrivs som partisk.
Saklig analys avfärdas med etiketter som moraliserar och förminskar. Det är inte en slump, det är en försvarsmekanism: när den dominerande berättelsen hotas försvarar den sig genom att misstänkliggöra den som pekar på sprickorna.
-Anna Ardin, krönika i Syre