Med dagens tillväxtmodell kan Parisavtalet aldrig bli verklighet

Möjligheterna att nå Parisavtalets mål ter sig alltmer avlägsna. Gapet mellan det som görs och det som krävs är betydande. Inte ens med den kraftiga nedgång i ekonomierna som råder just nu i och med covid-19 har utsläppen minskat till en nivå som är i överensstämmelse med klimatmålen.

Förlusten av biologisk mångfald och viktiga ekosystem fortsätter på alla kontinenter. Avskogning sker i ökande takt, liksom överfiske och en okontrollerad expansion av jordbruk. Exploateringen av vilda arter och förlusten av tropiska skogar ökar risken för att virus och bakterier från djurriket sprids till människor och ger upphov till nya epidemier.

Väl fungerande ekosystem är själva förutsättningen för välfärd och livskvalitet. De är garanten för produktionen inom jordbruket, pollineringen av växter, mat från haven och de bidrar till naturlig vattenreglering, rening av luften och ett stabilt klimat. Men den snabba utarmning som nu sker undergräver möjligheterna för många av dessa funktioner i framtiden.

Parisavtalet sågs av de flesta som en framgång. Men det fanns kritiska röster. Enligt klimatforskaren Jim Hansen var avtalet “en bluff”. Den brittiska författaren George Monbiot menade att avtalet “var ett mirakel jämfört med vad resultatet kunde ha blivit” men samtidigt “en katastrof jämfört med vad det borde ha varit.”…

Nystarten av samhället efter coronapandemin ger oss unika möjligheter till en omställning. Samtidigt vet vi att de förändringar som krävs utmanar rådande uppfattningar om den konventionella tillväxten och synen att tekniska framsteg ensamma kan lösa de utmaningar vi står inför.

Den nödvändiga omställningen kräver ett mer långsiktigt och systemiskt sätt att tänka. Det krävs planering som sträcker sig decennier framåt i tiden, medan folkvalda politiker verkar under en tidshorisont på några få år. Även ledare inom näringslivet måste inse att långsiktigt tänkande och transformativa förändringar kommer att skapa värden, ge vinster och generera arbetstillfällen.

—Christina Moberg och Anders Wijkman, debattartikel DN Kultur.