Det råder bråda tider och senast idag när jag skriver detta, höjdes styrräntan med 1 procentenhet och inflationen nådde 9 procent i augusti…
Vi har heller inte direkt ultimata förutsättningar inför vad som strax efter årsskiftet drar i gång på allvar. Avtalsförhandlingarna. Och jag undrar, hur länge ska vi arbetare behöva stå tillbaka för att samhället inte ska kollapsa fullständigt?
Att komma ut från en pandemi, som fortfarande pågår, in i ett krig, mot en lågkonjunktur och att då kräva och försöka få ut maximalt i en avtalsrörelse, det kommer inte bli lätt.
Vi har dessutom redan fått stå tillbaka en gång. Avtalet prolongerades och förhandlingarna sköts fram 2020.
Vi arbetare fick försenad löneökning och dessutom varken något retroaktivt eller någon form av kompensation för detta. Trots att vi fortsatte gå till vårt arbete, precis som vanligt, precis som vilken dag som helst. Och är det en bransch som inte drabbades särskilt hårt av pandemin, så är det byggbranschen…
Det kommer däremot bli tuffare tider nu, det är iallafall vad det verkar som. Jag antar bara att ni som också upplevde 90-tals krisen känner igen er i det som nu spelas upp framför oss.
För nio månader sedan valdes Magda till Sveriges första kvinnliga statsminister och nu är i stället ett parti med nazistiska rötter på väg att få oerhört stort inflytande över vårt land…
Vi ska gå ut hårt. Vi ska ställa höga krav i avtalsrörelsen. Frågan är ändå i slutändan, hur mycket av mervärdet kommer vi att få del av? Eller kommer vi arbetare behöva stå tillbaka, ännu en gång, till förmån för kapitalisterna.
—Jenny Störvold, Målare i Östersund, Åsikter om avtal 2023 i Målarnas Facktidning.