Och medan upploppen sprider sig i USA så är det 55 år sedan “Den blodiga söndagen” inträffade i staden Selma i delstaten Alabama, där en protestmarsch av medborgarrättsaktivister stoppades och slogs ner av polisen. Medborgarrättsaktivisterna i Selma protesterade mot det förtryck av rösträtten som hade systematiserats i de amerikanska sydstaterna och som var en av de centrala huvudfrågorna inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen, tillsammans med segregationen mellan svarta och vita. Fem månader efter händelserna i Selma skrev USAs president Lyndon B Johnson under det nya lagförslaget, Voting Rights Act of 1965. Den förbjöd rasdiskriminering gällande den amerikanska rösträtten, något som praktiseras under lång tid i den amerikanska södern för att hålla ute den stora svarta befolkningsgruppen från att påverka den politiska samhällsutvecklingen. Lagförslaget i augusti 1965 var som sagt ett resultat av den medborgarrättsrörelse som under flera år kämpat för de svartas rättigheter i ett segregerat och vitdominerat samhälle…
Denna rörelses främsta ledare var baptistpastorn och teologie doktorn Martin Luther King Jr. För de allra flesta är King mest känd för sitt tal I have a dream som han höll vid Lincolnmonumentet den 28 augusti 1963. Det framställs ofta som ett av de främsta talen i historien, och kapslar gärna in bilden av King som den hängivne och spirituella ledaren för medborgarrättsrörelsen, vars retoriska stilgrepp präglades av hans bakgrund som pastor i den svarta baptistkyrkorörelsen. Tyvärr är det också här som den allmänna historieskrivningen om Martin Luther King Jr. avstannar…
Vad som inledningsvis berördes och vad som nog få känner till, grundat i att det inte går att läsa i någon skollitteratur eller i några dagstidningar, är den kampanj och den retorik som King drog igång och ledde efter att rösträttslagen klubbats igenom i augusti 1965. Ett exempel är “Chicago Freedom Movement” som pågick från 1965 till 1966 och som syftade till att verka för en socialpolitik som tog till vara de svartas rättigheter vad gällde boende, jobb, utbildning, hälsa och kriminalvård – baserat på hur den svarta delen av Chicagos befolkning hade det mycket sämre inom dessa områden, på grund av att rasdiskrimineringen och rassegregationen fortfarande existerade i praktiken.
Efter 1965 började King också engagera sig mot kriget i Vietnam. Aspekten i detta som King framförallt belyste var de stora summor pengar som lades på kriget, och som istället skulle kunna användas för att bekämpa fattigdomen i USA som ett led i det “krig” som Lyndon B Johnson inlett, det så kallade “War on Poverty”. Vidare så angrep också baptistpastorn den amerikanska militarismen och imperialismen och hyckleriet i massmedia som hyllade medborgarrättsrörelsen när den genom sina aktioner valde att agera utifrån principen om icke-våld, men fördömde sedan deras kritik mot våldet i Vietnam. 1967 höll King en predikan på ämnet och som kommit att benämnas “Why I Am Oppossed to the War in Vietnam”…
King kan aldrig tillåtas att reduceras av en borgerlig historieskrivning till att enbart vara en aktivist mot rasism. Han var mycket mer än så, han var en aktivist mot ekonomisk och social orättvisa och för en omfördelning av resurserna i det amerikanska samhället. Och det ligger i intresset av en borgerlig historieskrivning, av rent ideologiska skäl, att inte föra fram dessa sidor av King i ljuset. Borgerligheten ser nämligen de politiska poängen att framhålla hans anti-rasistiska aktivism, men också genom att sudda ut resten av hans politiska engagemang som stod i kontrast mot den ideologiska världsbild som högern själv har. Det är ingen slump att du inte kan läsa om Kings anti-kapitalism i läroböcker eller dagstidningar. Det är ett resultat av en borgerlig hegemoni som präglar vårt politiska medvetande och letar sig in i de kanaler där vi ska tillgodose oss kunskap och information…
Den sista politiska aktion som King gjorde i sitt liv var att delta i en strejk av renhållningsarbetare i staden Memphis i delstaten Tennessee. Han höll ett tal för de strejkande arbetarna, och som också skulle bli hans sista, och där han mer eller mindre förordade en politisk revolution, om än präglat av de icke-våldsprinciper som alltid kännetecknat hans politiska aktivism. Talet har kommit att kallas “I Have Been to the Mountain Top”.
—Mike Enocksson, Arena Essä.