Genom forskningen vet vi ju alla vilka det är som fastnar i trångboddhet och som bli kvar långt från arbetstillfällen, lång tid efter att de har blivit vuxna, och det finns anledning att upprepa de minst sagt problematiska fakta som LO:s bostadsutredning kunde slå fast för ett år sedan. Den visade att bostadsläget är helt akut för många bostadssökande såväl bland arbetare som tjänstemän.
En kvinna i 40-årsåldern med två barn och genomsnittlig inkomst har i dag till exempel inte råd att köpa en trea i någon av Sveriges 20 största städer. Med kötider på upp mot tio år i många kommuner är även hyresmarknaden mer eller mindre stängd…
Och tyvärr ser vi inte mycket vilja till denna förändring. Ändå har det gjorts en gång tidigare, när en mycket kraftig bostadsbrist byggdes bort i 1960-talets miljonprogram.
Trångboddheten minskade samtidigt som standarden förbättrades i de nya hemmen, och utöver minskad bostadsbrist blev folkhälsan betydligt bättre.
Några som absolut inte vill ha någon förändring är de som representerar landets höginkomsttagare. Att bo fritt, öppet och stort handlar i dag inte om behov utan är en förmån förunnat dem som har tillgångar. Och denna förmån finns det många borgerliga politiska partier som vill bevara.
Ändå måste naturligtvis även de i arbetaryrken få tillgång till bostäder, något som hela Sverige tjänar på…
Den stora skillnaden mellan 1960-talet och i dag är att dagens nyliberala politiker inte vill bygga bort bostadsbristen.
Den budget för 2019 som M, KD och SD röstade igenom innehöll ett tvingande tvärstopp för statliga investeringsstöd. En mängd bostadsprojekt, många redan påbörjade, fick omedelbart avbrytas.
I januariavtalet fick Centern dessutom igenom att marknadshyror ska införas på all nyproduktion. Det är omöjligt att se något annat syfte med dessa marknadshyror än att ytterligare öka klasskillnaderna och berika landets byggherrar.
Den borgerliga vurmen för marknadshyror torde vara det mest befängda argumentet i hela debatten om vår bostadsbrist… Behovet av ett statligt bostadsbolag blir allt tydligare.
-Martin Klepke, ledare i Arbetet