Tony Judt skrev på sin tid att Albert Camus (i sin roman Pesten) lyfte fram det individuella moraliska ansvaret som kärnan i vårt offentliga värv. Något Judt ställde i kontrast till vår tids mer bekväma vanor. Camus definition av vanliga människors “heroism”, som bestod i att göra extraordinära ting av enkel anständighet, framstod för Tony Judts som sannare än “vi kanske någonsin vågat erkänna”…
Några andra nyckelmeningar i Pesten rör erkännandet att det faktiskt rör sig om en pest. När var det WHO förklarade att corona var en världsomspännande pandemi? I boken säger (läkaren Bernard) Rieux att “vi måste besluta oss för att kalla sjukdomen vid dess rätta namn”. Jag studsade till lite. Och kom på att samma formulering hade använts i Olof Palmes juluttalande mot USAs bombningar av Hanoi julen 1972, som inleddes: “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn”.
Meningen rymmer så mycket dramatik. I båda Camus och Palmes fall. Jag mailade Henrik Berggren som skrivit den stora Palmebiografin om han skrev om detta, men som han svarade att “spåra alla litterära referenser i Palmes tal kräver en hel institution av litteratur”. Ja, kanske hade det där uttrycket lagrats i Palmes minne och bara dök upp utan att kopplingen var uppenbar ens för honom själv. En hel del av läsandet och den kollektiva bearbetningen av våra livserfarenheter i vårt individuella och kollektiva språk kan kanske betraktas som ett ständigt pågående samtal med oss själva och varandra.
Men så gick jag till källorna eller, om uttrycket tillåts, till läggen. Eller rättare sagt webben. Det vill säga Olof Palmes arkiv på nätet. Det visade sig då att den där meningen fanns med i Anders Ferms första utkast som Olof Palme sedan filade vidare och spetsade till. Resultatet blev ett av de starkaste politiska uttalanden som någonsin gjorts i vårt land. Kanske just eftersom det rymde en inbäddad litterär referens.
—Håkan A Bengtsson. Krönika i Dagens Arena.