Det blev allt tydligare hur krigsdemonerna i Europa inte hade utrotats. Istället visar Ukrainakrisen precis hur bräcklig den internationella ordningen har blivit och hur mycket Europa måste göra för att uppnå visionerna om en enad kontinent från Lissabon till Vladivostok som proklamerades så högljutt när Berlinmuren föll i november 1989…
Då det kalla kriget gick mot sitt slut, 1989 sades “Europas timme” ha kommit. Tanken var att kunna sparka av sig supermakternas “täcke” som hade legat över kontinenten under flera decennier. Ambitionen var att Europa skulle ta kontroll över sina egna angelägenheter, och därmed att andra världskrigets långa skugga, tillsammans med supermakternas “ockupation” av de två halvorna av kontinenten skulle ge vika för ett “odelat och fritt” Europa…
Istället har den dominerande trenden varit den atlanticism som finns inbäddad i Nato. Vid tidpunkten för Tysklands återförenande gjorde västliga ledare ett åtagande om att den östra delen av Tyskland inte skulle militariseras.
Vid ett möte i Moskva den 9 februari 1990 lovade utrikesminister James Baker Gorbatjov att om det enade Tyskland gick med i Nato, och Ryssland drog bort sina 24 divisioner från DDR, så “skulle Natos jurisdiktion inte utvidgas en enda tum österut”, men denna diskussion gällde endast det forna DDR. Frågan om Natoutvidgning till andra länder i sovjetblocket fanns inte i någons huvud och diskuterades inte.
Samma dag sa den tyske utrikesministern Hans-Diedrich Genscher till den sovjetiske utrikesministern Eduard Sjevardnadze att “en sak är säker: Nato kommer inte att expandera österut. Även om det var DDR frågan gällde så visade denna försäkran en förståelse för att Natos utvidgning var en känslig fråga för Sovjetunionen.
—Richard Sakwa, i boken Frontlinje Ukraina – Karneval Förlag.