Det var vi som hade tillit. Vi som öppnade våra hjärtan och våra dörrar för att stödja unga ensamkommande i det som kallades flyktingkrisen. Vi trodde att vi hade ett kontrakt med staten. Det hade vi nog också, men kontraktet gällde bara oss, inte dem vi försökte hjälpa. De skulle bara kastas ut. Mötet med denna stat som använde sig av verktyg som slarv, okunskap, illvilja och elaka knep, har skadat vår tilltro till samhället i grunden. Kanske för evigt…
Just vi som frivilligt tagit emot ensamkommande i våra hem, har nog utgjort kärnan i detta tillitsfulla folk. Vi som delade ut mat på järnvägsstationerna, samlade in kläder på kvällarna och runt om i landet startade språkcaféer och stödgrupper för de 37 568 ensamkommande barn och ungdomar under 18 år som sökte asyl i Sverige 2015 och 2016.
Vi skrev banderoller där det stod Refugees Welcome, vi anmälde oss som Gode män och vi tog jobb som lärare och integrationsassistenter på HVB-hem eller kommunala familjehem. Sen blev många av oss frivilliga stödfamiljer för att de unga inte skulle behöva flytta från en fungerande utbildning när Migrationsverket lade ner förläggning efter förläggning.
Några av oss har figurerat i medierna, som den legendariske skidåkaren Thomas Wassberg som protesterat mot utvisningar av den förföljda folkgruppen hazarer till Afghanistan. Många som tidigare representerat olika politiska partier eller höga ämbeten har krävt amnesti för ensamkommande…
Själv funderar jag på vad jag skulle ha sagt till den unge ensamkommande som bott i vår familj, om han hade velat flytta in hos oss idag. Först och främst att han var välkommen, förstås. Nu som då. Men jag skulle inte ha samma naiva tro på att hans ärende skulle behandlas rättssäkert, snarare förbereda honom på att staten skulle göra allt för att skicka tillbaka honom till det förtryck han flytt från.
Och nej, den tillit jag hade har jag inte kvar. Jag är full av beundran över alla de enskilda människor som gjort vad varje människa borde. Men min tillit till staten, till allas rätt till en korrekt behandling och till ett rättssäkert samhälle, den har tagits ifrån mig.
—Börge Nilsson, essä i Dagens Arena.