Arbetstidsregler och praxis urholkas på alla möjliga sätt på våra arbetsplatser. Det händer inte på varenda arbetsplats, men på många. Vi ser oftast bara det som händer på vår egen arbetsplats eller i vår egen bransch.
Men ser man det sammantaget så är det tydligt att det pågår en arbetsgivaroffensiv. De använder samma strategi som när de började trycka på mot anställningstrygghetens regler och praxis. De ligger på mot gränserna, trycker på, kliver över, normaliserar.
Det kommer i nästa steg att leda till fler ändringar av avtal och lagar. Det är stort och smått. Helt orealistiska beräkningar av vilken tid som krävs för olika arbetsuppgifter. Lagregler om rast och paus som inte följs – “Vi hinner inte ens ta rast”. Långa arbetsdagar, delade turer. Natt- och veckovila som inte respekteras. Misskötsel av arbetstidsbanker och liknande överenskommelser. Chefer som inte har koll på (eller ignorerar) semesterregler…
Våra lönehöjningar har vi under flera årtionden betalat med större flexibilitet, när det gäller arbetstider och anställningstrygghet. Förbud mot söndagsarbete i bageribranschen infördes, efter strejker, redan 1873. Det förhandlades bort från förbundsavtalet på 1990-talet, efter att söndagsjobb pressats igenom på flera arbetsplatser, trots förbudet…
Det finns även annan byteshandel: För lagerarbetare gällde förr normalt dagarbete med ledighet lördag-söndag. Nu kan lagerarbete schemaläggas från 05.00 till 24.00, 362 dagar om året. Det står i kollektivavtalet. Dessutom har ob-ersättningarna försämrats. I gengäld fick facket in stopp för allmän visstid i branschen. Men bemanningsanställningar kunde man fortsätta att använda.
Idag behövs det ofta inte ens byteshandel. Det förväntas att vi ska acceptera försämringar rakt av. Livskvalitet är ett bortglömt ord i arbetslivet.
—Frances Tuuloskorpi, på egen blogg.