Den offentliga välfärden (i Sverige) är mer inkluderande, klyftorna mindre och fattigdomen inte lika djup som i USA. Men visst är vi på väg mot en mer liberalkonservativ välfärdsmodell.
Den resan påbörjades inte för åtta år sedan (år 2006), utan för 20, ja kanske för 30 år sedan. Men allt går snabbare när det finns en tydlig viljeinriktning.
Konsekvenserna blir en individualisering. Av skulden och ansvaret. Samhällsproblem förvandlas till privata problem, rättigheter till skyldigheter.
Men i förlängningen av den inslagna vägen, vid arbetslinjens slut, väntar något annat: det land som vi en gång lämnade, där det var upp till familjen, släkten eller välgörenheten att ta hand om den som inte kunde försörja sig själv.
Därmed leder nedrustningen av de solidariska trygghetssystemen inte bara till en växande ofärd bland människor som är i behov av en stark välfärd, utan också till ett ökat beroende. Till att människor tappar sin självständighet. Sin frihet.
För den som saknar rättigheter lever på andras nåd.
-Kent Werne, Ofärdslandet, Livet längs arbetslinjen, Bokförlaget Atlas 2014.