Det går snabbt nu. Knappt har första opinionsundersökningen där över hälften av befolkningen är positivt inställda till Natomedlemskap kommit så får vi höra att regeringen redan inom några få veckor kanske kommer skicka in en Natoansökan. Man säger definitivt nej till Vänsterpartiets krav på folkomröstning.
Istället ser vi en blixtsnabb process där vi medborgare ser ut att helt lämnas utanför. Ansökan riskerar att skickas in långt innan valet, i en stor avgörande fråga, som inte fanns på tapeten över huvud taget förra gången vi fick rösta…
När Nato expanderar reagerar länderna runt omkring. Kina och Indien lyssnar, Ryssland höjer sitt tonläge. Och över världen kommer vi se allt större satsningar på vapen, och krig. Redan innan har vi en stor konflikt mellan väst och Kina, om ekonomi, om teknologi och makt. I takt med att Nato utökar sitt territorium och satsar allt mer på sin krigsarsenal riskerar vi också att Kina och Ryssland vänder sig till varandra. Risken för att vi återigen får se kalla krigets proxykrigföring är överhängande. Samtidigt blir möjligheterna till demokratisering av Ryssland och Kina allt svårare att se…
Nato är inte, och kommer aldrig kunna bli, någon legitim form av världspolis. Tvärtom ligger det i själva konstruktionen att man bara kan agera polis i länder där man inte har någon rätt att vara. Nato kommer aldrig avsätta en diktator som Erdogan, man kommer inte gå in i Ungern och säkerställa demokratiska val, eller ställa Polens president Andrzej Duda till svars för hans allt större inskränkningar i demokratin. Nato är en militärallians gjord för att försvara klubben som ingår, och ibland, lite nyckfullt, göra militära ingrepp i länder som är utanför. Det är något helt annat än en polis.
Vi kan inte välja värld, men vi kan välja vilken röst vi vill vara i den värld vi befinner oss i.
—Mattias Gönczi, ledare i Syre.