När Ebba Busch väljs till partiledare för Kristdemokraterna den 25 april 2015 gäller ännu Decemberöverenskommelsen. Borgerliga partier lovar dyrt och heligt att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Omfattningen av kriget i Syrien har ännu inte klarnat…
Nu, sju år senare, har politikens karta ritats om. Inte minst för KD. Sedan 2015 har Busch hyvlat KD:s spretiga politiska profil, kastat gamla hjärtefrågor överbord och klivit rejält åt höger. Att partiet tidigare profilerade sig med en human flyktingpolitik, med engagerade medlemmar som gömde asylsökande, ska vi helst glömma.
Det mest talande exemplet är att Ebba Busch, lagom till sjuårsdagen, i praktiken uppmanat svenska poliser att skjuta skarpt i samband med upplopp. Uttalandet, som kritiserats från alla håll och kanter, ligger i linje med Buschs strategi. Och var med största sannolikhet både kalibrerat och förberett. Att både Moderaterna och Sverigedemokraterna backat upp är talande.
Ebba Busch har, förutom en ideologisk radikalisering, också lånat den republikanske strategen Roger Stones handbok: “Erkänn ingenting, förneka allt, gå till motattack.” Formeln känns igen. Ett provocerande uttalande väcker kritikstorm och skapar rubriker. Debatten förflyttas. KD:s budskap hamras in. Vem pallar bry sig om nyanser?…
Att Ebba Busch gärna skriver om historien, och vill placera KD i den kontinentala kristdemokratins antinazistiska panteon, spelar ingen roll. Hon borde faktiskt, men kommer sannolikt inte, att skämmas. För att i praktiken söka makten med SD, ett parti med nazistiska rötter, är att välja sida. Och går på tvärs med den europeiska kristdemokratins historia…
Under Buschs år som partiledare har KD:s metamorfos fullbordats. Från en lite luddig socialkonservativ knähund, till en högerkonservativ ångvält som offrat både värdighet och sanning. Kosta vad det kosta vill.
—Daniel Masthisen, ledare i Dagens Arena.