Ladorna är fulla, men orden är tomma – ministerns metaforer lurar oss

Det kan vara klargörande att hämta ord ur ett sammanhang för att beskriva ett annat, men det kan också leda tankarna på villovägar. Särskilt vådligt blir det om de överförda orden kommer laddade med värderingar. Då kan bildspråket utöva sin egen makt över användaren, som sätter osynliga gränser kring vilka slutsatser som är möjliga och omöjliga att nå…

Så tror jag att det förhåller sig med finanspolitiken, vilken i sin tur sätter ramarna för all annan politik. Här omges vi av en djungel av metaforer. Det talas om att spara i ladorna och att hålla krutet torrt. Är statsskulden låg har vi sunda eller starka statsfinanser. Det är viktigt att hålla ordning och reda, för annars måste man snart städa upp eller rentav sanera statsbudgeten. Det finns inga gratisluncher: man måste rätta munnen efter matsäcken. Vi kan inte lämna en springnota åt våra barn och barnbarn.

Metaforerna är många men leder alla åt samma håll: att det är bra för staten att spara och dåligt att spendera…

Det vore befriande att för en gångs skull diskutera finanspolitik utan metaforer. Vad menar finansministern egentligen när hon säger att våra lador är fulla? Hon menar att statsskulden är låg i förhållande till storleken på ekonomin…

Vad är hon rädd för? Det är inte inflation, för den anses snarare för låg. Inte heller är det EU:s budgetregler, för de är upphävda under coronakrisen, och har knappast någon bindande makt över Sverige i vanliga fall.

…man kan gissa att hon oroar sig för samma sak som Göran Persson på 1990-talet: att marknaderna ska tappa förtroendet för Sverige – att vi ska behöva gå med mössan i hand till flinande finansvalpar som kan kräva vilken ockerränta som helst för att låna ut. Som Göran Persson uttryckte det kan Sverige då hamna i samma förnedrande ofrihet som hans morföräldrar när de var satta i skuld hos brukshandlaren…

När Göran Persson överförde tankefiguren om att vara satt i skuld hos brukshandlaren till att gälla svenska staten tog han inte hänsyn till att det kunde spela roll att ha sin egen centralbank. I det ljuset framstår 1990-talets åtstramningspolitik som meningslös, grundad på gammal vidskepelse snarare än rationell analys.

Max Jernek, Aftonbladet kultur.

Liknande artiklar