Kommunerna försäljning av sina fastigheter var en galen idé

Kommunerna måste göra allt för att återta kontrollen över samhällsfastigheterna. Systemet har blivit en förlustaffär.

Säg att du äger en bit mark och bestämmer dig för att bygga ett hus. Ett hem att bo i. Men i stället för att betala räntor och amorteringar på lån säljer du huset för en klumpsumma. Sedan hyr du tillbaka huset av köparen, med en hyreskostnad som mångdubbelt överskrider kostnaden för att äga.

Låter det som en galen idé? Du har rätt. Ändå är det just samma tankesätt som ligger bakom ett av de största systemskiftena inom offentlig sektor det senaste decenniet.

Dagens Nyheters granskning av hur det gick till när Härnösand experimenterade med att sälja ut kommunala samhällsfastigheter belyser de förödande konsekvenserna. Och det höga priset.

Med en pressad ekonomi och en demografisk ekvation som inte gick ihop letade kommunen med ljus och lykta efter sätt att få in pengar. Där och då, under galgen, verkade det som en bra idé att sälja av kommunala fastigheter. Skolbyggnader. Äldreboenden. Till och med kommunhuset. Men den där kittlande klumpsumman åts snabbt upp av svällande hyreskostnader. Över 100 miljoner kronor årligen fick Härnösand slanta upp för att få hyra lokalerna.

Härnösand är ingen isolerad händelse. Tvärtom…

Den enda som tjänar på upplägget är ägaren av samhällsfastigheterna. Att det finns pengar att hämta råder det inget tvivel om. 2013 omsatte branschen 6 miljarder kronor. År 2020 landade omsättningen på 32 miljarder kronor. Det är en femdubbling på sju år. Aktörer som SBB, Hemsö och Rikshem sysslar med ett slags ekonomisk utpressning av desperata kommuner som går på knäna.

En av lågkonjunkturens få ljuspunkter är att svindeln bakom utförsäljningarna synas i sömmarna. När lönsamheten faller famlar bolagen efter köpare, sprickorna i fasaden avslöjas. Samhällsbyggnadsbolaget, den i särklass största aktören, har till exempel nedgraderats till skräpstatus och säljer av innehav i rasslande fart.

Att branschen står i gungning öppnar också för möjligheter att punktera marknadsexperimentet.

Först och främst behöver kommunerna ges möjlighet att låna till omställningar när demografin förändras och kostnaderna drar iväg. Det offentliga ska aldrig behöva kapitulera inför marknadskrafterna. Snarare behövs statliga garantier för att trygga krediterna. Men kommunerna själva måste också göra allt för att ta tillbaka kontrollen över samhällsfastigheterna. Både för att det lönar sig ekonomiskt – och för att det tar tillbaka makten över välfärden.

Daniel Mathisen, ledare i Dagens Arena.