På fackliga grundkurser är kursledarens första fråga så gott som alltid: ”Vilken är lägstalönen i Sverige?” Händerna som far upp i luften är många, liksom buden: Trettontusen, tjugosjutusen!
Någon säger: ”Trettiotusen som i nya avtalet!” Kursledaren sträcker på sig, ser roat ut över församlingen och säger: ”Noll kronor! De löner vi får är de som förhandlas fram av fack och arbetsgivare!”
Man kan säga mycket om kollektivavtalen. Som att en ombudsman en gång sa att de nästan är omöjliga att alltid följa exakt. Det är så många paragrafer och parametrar att det knappt går att känna till alla.
Det är också min upplevelse som anställd chaufför. Och jag har nog ”bjudit” en fåbilsåkare på någon timme då och då när jag väntat på att få lasta och passat på att ta en middagslur i hytten. Men det viktiga är principen med avtalen!
På kontinenten är ofta bara några tiotal procent av de anställda med i facket. I många länder är det därför politikerna som bestämmer lönerna – och de är låga. Ibland sker det i samarbete med facken, som i Tyskland där avtalade löner upphöjs till lag.
De låga statligt fastslagna lönerna leder till ideliga strejker, som i Frankrike. Många, särskilt chaufförer, tror att de är speciellt handlingskraftiga där. Det är de inte, bara desperat underbetalda. Frågan kokar till slut ner till vad ett lönearbete är och hur det ska betalas?
Slaveriet avskaffades i Sverige så sent som 1945 då statarsystemet försvann på storgodsen. Som arbetare har du i dag två val eftersom du äger din kropp och din tid. Att jobba – eller att helt enkelt stanna hemma (och bli väldigt fattig).
Om du inte tycker att arbetsköparen betalar som denne/denna ska eller uppför sig alltför illa kan du alltså låta bli att gå till jobbet. Detta sätter dock ett kollektivavtal stopp för – i Sverige. Om du gör det kan det tolkas som en olovligt strejk med böter i straffskalan. Alltså är vi tvingade att arbeta.
Vad är då kollektivavtalen bra för? Jo för att trots allt få en rätt hyfsad lön, försäkringar, avsättningar till pensionskassor (mycket små för det mesta), och fred på arbetsmarknaden. Plus att vi värnar varandra med både arbetarskydd och fasta anställningar.
Vi håller ihop, skriver avtal med arbetsköparna och gör vårt jobb. Det är helt enkelt det som är den svenska modellen!
-David Ericsson, författare och lastbilschaufför, krönika i Transportarbetaren
https://www.transportarbetaren.se/kollektivavtal-eller-slaveri/