Corona innebar ett hårt slag mot besöksnäringen inledningsvis, men delar av den ser verkligen ut att hämta sig. I princip ingen kan ju turista utomlands nu, man får hålla sig inom Sverige. På sociala medier och i pressen kan vi se hur folk “svemestrar” eller “hemestrar”, som om det vore nya företeelser. En annan gjorde väl inget annat som barn.
Hur som helst. Sett ur ett glesbygds- eller landsbygdsperspektiv finns det riktigt viktiga fördelar med turismen som näring. Den innebär arbetstillfällen som inte går att flytta på. Fjällen, museerna, nationalparkerna, kulturminnena, skidorterna, stränderna – dessa platser ska liksom ingenstans. Det går inte att flytta fjällguider, museivärdar och skidlärare till låglöneländer eller centralorter.
Om fler semestrar hemma i Sverige kan de också bidra till en mer hållbar fritid. Klimatutsläppen minskar om fler tar tåget och vandrar, än om folk fortsätter flyga charter. Om fler upptäcker naturen kanske fler också får respekt för den och dess ömtåliga framtid. Samma sak gäller våra kulturminnen, eller det fria kulturlivet ute i bygderna, om fler besöker dem kanske kulturpolitiken också får ett uppsving av människor som ställer krav.
På sina håll kan turismen också, kanske (stort kanske), bidra till att fler flyttar till de mindre orterna. Om man har upplevt vacker natur, spännande fiske eller lugnet på byn kanske någon också får för sig att flytta dit. Men det är nog inte så troligt i större skala egentligen – utan det blir väl sommarstugor av det hela. Då kan man behålla stadslivet, jobblivet, utbudslivet – och kombinera med små andningspauser “på landet”.
Turismen har sina fördelar. Den beskrivs ofta som en basnäring eftersom den är så viktig för stora delar av landet – särskilt där man gått miste om många andra arbetstillfällen. Där skogsbruket effektiviserat bort nästan varje människa, eller där industrin eller gruvan har lagts ner. Eller helt enkelt där omgivningen är tillräckligt säljbar.
Turismen innebär också vissa inneboende konflikter som man inte ska hymla med. För det första har vi påfrestningarna på naturen – mer folk innebär i olika grad förstörd miljö. För det andra; visst är det något som gnager, när en plats man själv lever sitt vardagsliv på ska kommersialiseras? Att den ska paketeras och säljas till någon som aldrig kommer att bo där?
“Jaha, nu duger det! Resten av året är det ju ingen stockholmare som bryr sig om att det finns ett samhälle här ute”. Hör man sig själv tänka. Som en liten tjurig gubbe.
—Sofie Eriksson, ledare i Västerbottens Folkblad.