Var nionde människa på jorden – drygt 800 miljoner – lever i kronisk hunger. Nästan 3 miljoner barn dör varje år på grund av näringsbrist och 150 miljoner barn är kortväxta av samma orsak.
Att hungern ökar globalt beror inte på en generell brist på mat. I stället är det konflikter, dålig infrastruktur och inte minst klimatförändringar som är de viktigaste orsakerna. Inte sällan sammanfaller dessa och förvärrar en redan utsatt situation, och utan ekonomiska förutsättningar eller en fungerande samhällsstruktur har de drabbade länderna små möjligheter att möta utsattheten på ett kraftfullt sätt.
Ska vi nå FN:s hållbarhetsmål 2, att avskaffa hungern till 2030, måste stora insatser göras för att bygga starka lokalsamhällen som kan stå emot klimatkatastrofer. Långsiktigt hållbara investeringar i infrastruktur och jordbruk, liksom i klimatfrämjande aktiviteter, är centrala delar i detta arbete…
Situationen förvärras av hoten mot den biologiska mångfalden, vilket nyligen lyftes fram av FN:s vetenskapspanel för biologisk mångfald, IPBES.
Många insektsarter som är avgörande för pollinering av växter och grödor har redan utrotats och situationen riskerar snabbt att förvärras. Enligt IPBES är mer än tre än tre fjärdedelar av de odlade livsmedelsgrödorna beroende av pollinerande insekter.
Akut hjälp är nödvändig, men den är inte en lösning på det långsiktiga problemet. I takt med att jorden blir varmare kommer klimatet att bli mer oförutsägbart vilket påverkar de redan mest utsatta i världen.
Enligt FN-organet World Food Program kan klimatförändringarna öka risken för utsatta samhällen att drabbas av kronisk hunger med 20 procent under de kommande 30 åren. För att förhindra en sådan utveckling krävs satsningar på nya och renare tekniker men också en omställning av livsföringen hos hushåll som utnyttjar stora resurser i sitt dagliga liv. Att uppfylla Parisavtalets åtaganden är därför en central del i kampen mot hungern.
Vi behöver mer än någonsin en biståndspolitik som utgår från ländernas egna behov. Sverige måste fortsätta att vara ett föregångsland och en stark röst för detta, inte minst inom EU.
-Silvia Ernhagen, vd hungerprojektet, insändare i Västerbottens Folkblad