Ska man ha folkstyre i ett land är det ju minst sagt rimligt att det mest ägs gemensamt: jorden, bergen sjöarna, luften, råvarorna, städerna, vägarna, bruken, fabrikerna, farlederna, bankerna. Men så har vi det inte i Sverige. Här ägs det mesta av jorden, råvarorna, bruken, fabrikerna och bankerna av enskilda personer, och inte ens av många enskilda personer utan av några få.
Detta fåtal har till och med kontroll över hela städer, de äger berg, de har hand om sjöfarten, och på sistone har de utan att fråga någon om lov, börjat förgifta den svenska luften, de svenska vattendragen, den svenska faunan och det svenska folket. Kan man verkligen tala om folkstyre under sådan förhållanden?
Ska man ha folkstyre i ett land är det ju lika rimligt att de som arbetar på ett företag ska äga företaget eller att företaget åtminstone ägs av staten och att de som arbetar på företaget också är med och bestämmer över företagets skötsel. Men så har vi det inte i Sverige.
Här har arbetarna och tjänstemännen lika lite att säga till om som eleverna i grundskolan, för ledningen är tillsatt av kapitalägarna, och ledningen bestämmer över allt som har någon betydelse. Ska det produceras nyttigheter eller skräp, ska det exporteras till Sydafrika eller Kina, ska företaget byta ägare eller ort – härom bestämmer ledningen…
Kan man verkligen tala om folkstyre under sådan förhållanden?
-Göran Palm i Indoktrineringen i Sverige, Pan/Norstedts 1968