Som en liten och exportberoende nation påverkas Sverige mycket snabbt när den internationella efterfrågan faller, som vi nu sett ske.
KI, Konjunkturinstitutets farhåga är att kommunerna, som får mindre skatteinkomster när exportföretagen går sämre, börjar säga upp personal för att möta de lägre inkomsterna. Därmed sprider sig krisen och även den inhemska konsumtionen och försäljningen rasar.
KI är därför tydliga, mycket tydliga, i sitt råd till regeringen om att nedskärningar måste undvikas.
Att det nynationalistiska blocket av SD, KD och M slår dövörat till för vad som är bäst för Sverige är föga förvånande. Men hur gör Centern och Liberalerna?
Januariavtalets redan tillgodosedda krav på kraftiga skattesänkningar för de högst avlönade är illa nog.
Inför en ekonomisk nedgång har vi inte råd att därutöver offra en hel nation för att de i den högsta ekonomiska eliten, de som redan enligt januariavtalet har försäkrats om personliga skattesänkningar på i snitt 67 000 kronor – i månaden! – ska få ännu större gratifikationer medan ekonomin går in i en kris och alltfler blir arbetslösa.
Det är här det blir allvar. Det är när Sveriges arbetare blir av med jobb och inkomst för att garantera högavlönade större skattesänkningar det blir allvar.
Att Magdalena Andersson måste lyssna till Konjunkturinstitutet och satsa för att undvika en djup ekonomisk kris måste vara självklart.
Frågan är om även Centern och Liberalerna äntligen kan börja prioritera svensk ekonomi framför högavlönades begär efter skattesänkningar.
Eller om de fortsatt hellre låter detta omättligt begär driva Sverige likt en anorektisk knarkare mot ekonomisk och själslig ruin.
-Martin Klepke, ledare i Arbetet