Vår tids mjukare fascism har övergett sina föregångares bloddrypande brutalitet och våldsromantik (utom bland de politiskt obetydliga nazisekterna). Man har moderniserat sig, men bibehållit de ideologiskt grundläggande ståndpunkterna. Som Nationalfronten (numera Nationell Samling) i Frankrike, Fidesz i Ungern och SD i Sverige. Hos dem alla finns den omisskännliga ideologiska kärnan fullt synlig.
Gemensamt för alla dessa rörelser, från historiens massmördare av politiska motståndare eller “rasfiender” till dagens extrema högernationalister under skiftande beteckningar, är föreställningen om det egna, rena och överlägsna Folket som hotas av rasblandning, eller med ett modernare ord mångkultur…
En mer långsiktig, och i fascistisk historia djupt grundad, strategi är vid närmare eftertanke än mer hotfull. Chefsideologen Mattias Karlsson arbetar i skymundan på en sorts kulturrevolution, efter att man tagit kontroll över medierna. Då gäller det att förvandla den rådande “vänsterliberala hegemonien” inom kulturlivet till en äkta svensk kultur dominerad av högerkrafter. Och därmed skapa den “folkgemenskap” som för evigt säkrar den politiska makten.
Detta är inte ett “socialkonservativt” projekt, än mindre konservativt. Det är en revolutionär vision. Men revolutionen blir en senare fråga. Först måste arbetshästarna utlänningshat, hårdare straff och politikerförakt vinna tillräckligt många röster i riksdagsval. Sen gäller det att “segra eller dö”, enligt chefsideologen Mattias, för att återupprätta Sverige som ett storslaget land då ärat ditt namn flög över jorden.
Brunt, klart brunt, är detta politiska program. Oavsett om Jimmie Å maskerar sig med ordet “socialkonservativ”. Nazist är han alltså inte. Men betydligt modernare och farligare än så.
—Jan Guillou, kolumnist i Aftonbladet.