Kärnkraften är själva urbilden för vad som gått fel i moderniteten; en storskalig utvinning av naturens resurser utan tanke på att de är ändliga eller vad en sådan rovdrift kommer att leda till. Inte enbart för de där ogripbara framtidsmänniskorna, utan också för de hundratusentals människor och naturområden som redan skadats vid brytningen av uran.
Ett par veckor före valet medgav den socialdemokratiska näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson utan omsvep att det är en uppenbar dubbelmoral att fortsätta att förbjuda uranbrytning i Sverige. Förbudet innebär ju att den smutsiga hanteringen av det radioaktiva uranet lämpas över på andra.
Samtidigt som jag skriver dessa rader kommer rapporter om ett förlängt stopp för Ringhals 4 fram till årsskiftet. En gigantisk tryckhållare felar. Man måste alltså bygga upp en liknande grotesk tingest och öva på den, innan man vågar sig på den radioaktiva anordningen. Ringhals 4 byggdes 1972, men den grundläggande tekniken är ännu inte under kontroll.
Från ax till limpa är kärnkraften en smutsig och livsfarlig verksamhet. Genomlyser vi inte den natursyn som ligger till grund för denna, riskerar vi att reproducera samma oansvariga tankesätt och drift. Denna reproduktion pågår för fullt. Just nu är det batteridrivna bilar som gäller, trots att utvinningen av kobolt och litium bidrar till förorening av vatten och stora koldioxidutsläpp.
Litium och kobolt är, som Öresundskraft skriver, elbilens skelett i garderoben, och energibolaget betonar även de ofta människoovärdiga arbetsförhållandena vid brytningen, som exempelvis barnarbete och slavhandel i Kongo, som står för över hälften av världens koboltproduktion.
Vi befinner oss i ett planetärt nödläge, som av allt att döma kommer att accelerera i en hastighet som både förvånar och oroar forskare…
Jakten på tillväxt, på ständigt ökad produktion och konsumtion har kommit till vägs ände.
Vi måste tänka om rörande så gott som allt. Det behöver inte vara en tragedi. Det kan vara en kreativ omställning till ett mer humant samhälle. En utmanande men hoppfull vision av en möjlig framtid för barn, barnbarn och barnbarnsbarn på denna vår vackra planet är politikens huvuduppgift i denna exempellösa tid. Men i detta moderna land som vill vara ett föredöme har i stället kärnkraftsbussen stannat vid Regeringskansliet där den nya statsministern – valrörelsens Chamberlain som försäkrat att ingen omställning av vår livsstil behövs – väntar på att göra sitt inträde.
I historieböckerna, det är jag övertygad om, kommer han endast att omskrivas för detta. Och för att han släppte in den klimatförnekande fascismen i värmen.
—Anita Goldman, kulturdebatt i Dagens Nyheter.