När Donald Trump äntligen beordrade Israel att avbryta folkmordet fylldes vi på båda sidor om avgrunden av en sorts förtvivlad lättnad. Bland ”dom andra” där Expressens ledarsida tvivelsutan skulle placera mig, beror denna lättnad på att det dagliga massmordet åtminstone tillfälligt upphörde.
På Expressens ledarsida och bland andra Israelanhängare var lättnaden också påtaglig. Det måste i längden ha blivit outhärdligt att motivera och försvara det dagliga massmördandet med angrepp på svenska Palestinademonstranter.
Men ingendera sidan fann anledning att gå ut på gatorna och jubla och dansa. Även om glädjen svallade varmast bland sådana som Expressens politiske redaktör som utbrast att Donald Trump nu ”borde vara en självklar kandidat till Nobels fredspris”…
Vi tar det där med fredspristagaren in spe Donald Trump först. Han har sedan han tillträdde som president ensam kunnat avbryta folkmordet närhelst han önskade. Istället lät han det rulla på så att hela Gaza, hem för två miljoner människor, jämnades med marken, närmare 70 000 Gazabor kunde räknas och liksvepas i vita plastsäckar och storleksordningen 250 000 medmänniskor lemlästades och invalidiserades.
Det var inte ”krig”. Ett krig förutsätter minst två parter som bekrigar varandra. Det var istället ett kalkylerat och systematiskt folkmord mot en försvarslös civilbefolkning. Det som ledarskribenten i Expressen kallar en ”seger”.
Fast han medger att ”Segern har dock ett högt pris. De många döda palestinierna och de stora förstörelserna i Gaza har varit förödande för Israels anseende.”
Det är en tankegång som får till och med en förhärdad Palestinaaktivist som jag själv att tappa andan när jag läser. Det ”höga priset” för Israels folkmord var inte massdöden och utplånandet. Det höga priset var Israels imageproblem.
-Jan Guillou, kommentar i Aftonbladet