Liberalernas misstänksamhet mot högern försvann aldrig. Bertil Ohlin, Folkpartiets kanske genom tiderna mest framgångsrika partiledare, kunde i en valrörelse (1960) markera markerad distans till “högerns extrema förslag”.
Och så sent som inför det borgerliga segervalet 1976 var Folkpartiets och Centerns vilja att hålla ett säkerhetsavstånd till “högerspöket” så stor att det sägs ha varit svårt att samla ledarna för de tre blivande regeringspartierna på en och samma bild.
Per Ahlmark, var tydlig med att hans ideologiska identitet inte fanns till höger: “Vi som alltid ansett oss tillhöra det som man brukade kalla den ‘borgerliga vänstern’ blir lika förbluffade varje gång som socialister betecknar oss som delar av ett ‘högerblock’.”
Hur förbluffad skulle han inte ha blivit över att de som i dag förvaltar det som återstår av hans, Karl Staaffs, Nils Edéns, Bertil Ohlins, Bengt Westerbergs, Maria Leissners och Jan Björklunds parti ingenting hellre vill än att få bli en del av ett “högerblock”.
Hur kan de som vill göra sitt parti till högerns efterhängsna lillebror så kapitalt ha missförstått sitt eget partis historia, ideologiska arv, samhällsroll, existensberättigande och väljarbas? Längtan tillbaka till Alliansen. Men den leddes ju av en moderat som sedan dess blivit ett rött skynke för den nygamla höger som nu aspirerar på att få styra landet. Fredrik Reinfeldt eller Jimmie Åkesson. Tur för Kristersson och Busch att de ännu inte fått den frågan i SVT:s “30 minuter”.
Den nu sönderfallande liberala partiledningens missförstånd kring det egna partiets naturliga identitet är så djup att man tryggt kan slå fast att det inte räcker att göra katastrofsiffrorna till en personfråga. Det är inte Nyamko Sabunis fel att partiet är en sorglig skugga av sitt forna jag…
Det finns redan tre högerpartier i Sverige. Som L:s stadiga bottennoteringar i opinionsundersökningarna bevisat är det rätt få väljare som längtar efter ett fjärde.
—Per Svensson, kulturdebatt i Dagens Nyheter.