Sverige tycks ha fått en ny överideologi. Det finns snart inte ett enda samhällsproblem som inte förklaras med ”misslyckad integration”. Det nya nationalkonservativa blocket, med M, KD och SD, är drivande. Men analysen möter knappt något motstånd längre…
I dag syns inga spår av maktanalys i den politiska diskussionen. Tvärtom sparkar majoriteten av riksdagens partier neråt, mot samhällets svagaste. Det allvarligaste exemplet är att “integration” blivit en gränsvakt i migrationspolitiken. Det är en oroväckande trend där integrationsargument används för att urvattna asylrätten och försvåra möjligheten för människor som kommer hit att bli fullvärdiga medborgare. Ja, integrerade om man så vill…
När jag hör politiker mena att vi inte kan “släppa in folk innan vi uppnått en viss integration” ser jag det rullande bandet i Kalle Ankas tomteverkstad framför mig, där dockorna, en i taget, måste få ett “OK” i baken innan nästa kan komma in. I grunden spökar en föreställning om att människor från andra länder är så pass främmande att de först måste säkras innan nästa får inträda i det ”sammanhållna” Sverige.
Att högern etnifierar problemen i skolan, i förorterna, och förklarar bostadsbristen med “misslyckad integration” kanske inte förvånar, det är klassintresset som talar. Poängen är att göra arbetarrörelsens klassanalys uddlös. Om individer, inte klass, är problemet då är lösningen inte omfördelning av resurser, utan bara fler poliser, mer SFI-krav och allmänna skärpningar.
Problemet är “bristande integration” –?inte, som OECD påpekat, friskolereformen som orsakat skolans nedgående spiral sedan 1990 talet när Carl Bildt genomförde omdaningen. Inte att vi har ett system där statens kassa pungar ut Rut-bidrag som gör golven i Danderyd skinande rena men tar resurser från extra personal i skolan… Högern har kidnappat den rasifierade arbetarklassen och arbetarrörelsen försöker inte ens få tillbaka den.
—Somar Al Naher, inlägg på Aftonbladet Kultur.