Tisdagens riksdagsdiskussion, annonserad som Morgan Johanssons väg genom skärselden och helvetet, transformerade 1800-talets kulturkamp och det tidiga 1900-talets positionskrig till nutid. Högerpolitiker var upprörda, närmast rasande, över att den folkvalda politikern Amineh Kakabaveh tilläts få ordet, till och med rätten att rösta och avgöra en fråga om regeringens överlevnad. Hon, som likt flera andra riksdagsledamöter har kurdisk bakgrund, beskrevs föraktfullt i gapiga undertexter: invandraren, vänstervilden, den Andre kort sagt. Ormen i paradiset.
Kakabaveh angreps också för att vilseleda socialdemokrater om Turkiets våldsregim och därmed äventyra det åtråvärda medlemskapet i Nato. Hon, med personliga erfarenheter av övergrepp, kan berätta om medlemslandet Turkiets barbari: 50 000 politiska fångar, mordiska attacker mot kurdiska områden, sönderslagen press- och yttrandefrihet, militarisering och auktoritärt styre. Annektering av Cypern, krigshot mot Grekland. Jakt efter att ensamt lägga beslag på väldiga gasområden i Medelhavsområdet. I konflikt med Grekland, Frankrike och Israel…
Palme var ingen missionär; han använde det handlingsutrymme alliansfriheten gav för att stödja befrielserörelser och demokratibygge, för att bekämpa kolonialism och kärnvapen. En övergripande uppgift var arbetet för “gemensam säkerhet”. 60- och 70-talens internationella solidaritets- och demokratiarbete vore helt omöjligt att bedriva som Nato-medlem.
Mot vänsterns internationella ideologi har alltid stått en borgerlig. Den har byggt på föreställningen att vara redo när USA manar till solidaritet eller till krig. När Olof Palme protesterade mot USA:s Vietnamkrig krävde högerledaren Yngve Holmberg hans avgång. Folkpartiets Sven Wedén varnade Palme för att släppa loss “den gula faran.” Engagemanget för ANC och Nelson Mandela liknades av Wallenbergklanens ledare vid att “uppmuntra lapparna att jävlas med Sveriges regering”…
Med tiden har den socialdemokratiska och högernationalistiska utrikespolitiken konvergerat. I stor enighet har båda sidors regeringar skickat ut soldater till ett katastrofalt krig i Afghanistan. Där styr numera talibaner. Svensk militär har efter politiskt samförstånd deltagit i miserabla krig i Libyen och Mali, båda numera svårartade skurkstater, härjade av inbördeskrig, svält, väldiga flyktingvågor. Hot, helt enkelt, mot europeisk säkerhet.
Det utrikespolitiska samarbetet fortsätter i den stora breda politiska mitten. Småbråk stör inte idyllen. Nationen gör sig beredd för sin mission i Nato, illusoriskt skyddad av ett kärnvapenparaply. Sådan är den etablerade Sverigebilden och självsynen. Sverige ska verka i samförstånd med Erdo?ans Turkiet, i princip en junior variant av Putin-Rysslands blodiga, imperialistiska och brottsliga välde…
Ingen kurd, inte ens en folkvald riksdagsledamot ska få berätta om detta eller kritisera den nya vänskapen och gemenskapen med Turkiet. Men vi andra, vad ska vi nu spana efter? Den tid som flytt?
—Olle Svenning, kulturartikel i Aftonbladet.