Hur intressant är det för blivande chaufförer med ett avtal på runt 27 000 kronor i månaden? När lönerna borde ligga på långt över 30?000 för att någon ens ska söka sig till branschen.
Folk protesterar inte längre med vilda strejker och upprop. Man ”röstar med fötterna” i stället och överger det man inte tror på.
För de flesta vet numera vad det innebär att vara chaufför: att likt en robot jobba jämt och sällan hinna hem till kvällsmaten – om man ens är i hemstaden när arbetstiden är slut.
De runt artontusen man får ut efter skatt räcker knappt ens till att försörja en halv familj. Så för att få upp lönen behövs ett oändligt antal övertidstimmar och traktamenten. Som i sin tur omöjliggör just ett familjeliv. För vem vill vara tillsammans med en person som aldrig är hemma?
Skälet till att lönerna hållits nere hittills är till viss del den internationella konkurrensen. Men den verkar det faktiskt börja bli lite ordning på nu. Till och med rumänska åkare som etablerar sig i Sverige skriver kollektivavtal.
I stället är industrins stora våta dröm att det ska komma AI–robotar som kan köra lastbilarna. Ingenjörerna grubblar och grubblar, inte bara över hur man ska kunna köra förarlöst, utan också hur man ska få till automatiska lastningar och lossningar (Kanske ett ”walking floor” som skickar ut godset direkt på backen?)
Stora saker är på gång – hoppas man. Men vi med mänskliga händer måste ändå börja få den lön vi är värda för ett arbete som är långt mer komplext än vad många tror. Och till slut är det nog ingenjörerna som kommer att ersättas med AI-robotar. Långt före chaufförerna.
-David Ericsson, författare och lastbilschaufför, krönika i Transportarbetaren