Belackarna av Kuba och de som hånar socialismen i allmänhet brukar dra till med att konsten är begränsad eller enahanda eller centralstyrd på något sätt.
I själva verket har måleri, skulptur, litteratur och dans blomstrat och utvecklats under de senaste sextio åren i Kuba, från 1959, då revolutionen segrade. Det gäller allt ifrån folklig kultur som barnens och ungdomarnas kreativa verksamheter i kvarterslokalerna, där lektionerna alltid är gratis, till de internationella konstbiennaler som hålls i Havanna.
”Den segrande tuppen”, så heter denna målning (akryl på duk, 30 x 40 cm) som jag hade med mig tillbaka från senaste medicinarresan. Konstnären Crispin Sarra är gift med doktor Lidice Verdera, och det var egentligen henne som vår grupp besökte i deras hem.
Men medan kvinnokliniken är hennes arbetsplats är Crispins ateljé på något sätt inklämt i de tre små rummen – de lever enkelt för att inte säga påvert – och väggarna är täckta av hans färgglada, humoristiska och smått absurda infall. Tropiskt sensuella är de också, men jag hittade snabbt de politiska målningarna där den röda tuppen är en bland många.
Konstnären utökade bildens titel med att ”Det är en tupp, förstår du, som kan ta med sig en blomma, deklamera en dikt eller sjunga en folkvisa men som samtidigt är beredd att försvara sitt lands oberoende”, och sedan fick vi lämna plats i den trånga lägenheten för några av kvarterets barn skulle få teckningsundervisning, den Crispin bedriver som en samhällsinsats på lördagarna.
-Gábor Tiroler på Clartébloggen