Coronapandemin och dess biverkningar har blottlagt sprickor och felkonstruktioner i det svenska samhällsbygget som vi nu får en möjlighet att ta itu med, om vi har krismedvetenhet och framtidsfantasi. Grundläggande problem i åtminstone två stora institutionella komplex i det svenska samhället har tydliggjorts, välfärdsstaten och det ekonomiska systemet. Den har också gett ett nytt perspektiv på klassamhället.
Den svenska välfärdsstatens oförmåga, initialt, att hantera pandemiutbrottet överraskade världen. Den 19 augusti hade Sverige det femte högsta dödstalet i världen, 574 per miljon invånare, Norge 48 (Coronavirus worldometer). Huvudorsaken är uppenbarligen en misslyckad systemkonstruktion av kommunalisering, kommersialisering och frikoppling från sjukvården.
Likartade problem av uteslutning och ojämlikhet på grund av kommersialisering och kommunalisering har sedan länge konstaterats inom skola och sjukvård. Det nya pensionssystemet har visat sig användbart för storskaliga ekonomiska bedrägerier…
Sveriges plötsligt aktiemarknadscentrerade ekonomi från och med 1985, och välfärdsstatens underordnande under privata kapitalintressen skapade den i Västeuropa unika förmögenhetskoncentrationen och ojämlikhetsökningen…
Överst vinnarna på krisen och de oberörda redan högt privilegierade: börsvinnare, ägare av e-handel, spelföretag med mera och de stora kapitalägarna och bolagsdirektörerna i alla branscher, den krisprofiterande borgarklassen.
En annan klass är den krisdrabbade och allvarligt bekymrade företagarklassen, mera småborgerlig än borgerlig, i besöksnäringar, kultur och underhållning, viss detaljhandel.
För det tredje, en stor del av mellanskikten, främst de övre, har haft en hygglig kris, arbetat hemifrån med vanlig lön.
Den nödvändiga tjänsteklassen, som föder, vårdar och skyddar de övre och andra klasserna, och deras föräldrar, däremot har haft en jobbig och riskfylld kris, med bibehållen inkomst.
Den permitterade och arbetslösa fasta arbetarklassen har fått ett betydande ekonomiskt avbräck, och avståndet till direktörerna har vidgats ännu mer.
Den sjätte och lägsta klassen är de som förlorat sitt levebröd, timanställda, gig-anställda, den postindustriella eller “informella” arbetarklassen.
—Göran Therborn, Aftonbladet Kultur.