Hur kan det perverst orättvisa friskolesystemet överleva?

Vinst på de utdelade skattepengarna för skolverksamhet uppstår genom minskade kostnader. Och de i sin tur uppstår genom färre och mindre kvalificerade lärare, minskade skolgårdar, försämrad elevhälsa, indragna skolbibliotek och liknande fiffigheter. Ju fler försämringar, desto större lönsamhet. Det är självklart. Vet vi nu.

Från början var bara rak och enkel högerideologi. När regeringen Bildt år 1991 på allvar sparkade igång privatiseringsvågen av skolan trodde man nog på sina egna politiska dogmer. “Valfriheten” var det ledande slagordet. Genom valfrihetens införande skulle sund kapitalistisk konkurrens åstadkomma effektivisering och allteftersom bättre och bättre skolor.

Det där är en närmast religiöst förankrad föreställning bland högerideologer…

Ok, det ingår alltså i högerpartisters politiska identitet att tro på privatisering som universalmedel för att skapa en bättre, lyckligare och rättvisare värld. Varför skulle då regeringen Bildt ha trott något annat år 1991?

Det märkliga däremot är att högern ännu efter trettio års katastrofal praktik envisas med att åtminstone låtsas tro på den privatiserade skolans välsignelser. Vi har ju alla sett vad som inträffade såsom ett brev på posten förr i världen. Konkurser och övervinster till skatteparadis som följd av de lönsamma indragningarna och besparingarna, d.v.s. försämringarna.

Den folkpartiliberala tidningen Expressen har i åratal kritiserat systemet och avslöjat den ena skandalen efter den andra. Senast 31 maj läste jag på ledarsidan att “Thorengruppen är ett skandalföretag som har vinstmaximerat i mer än ett årtionde genom att ge svenska elever en undermålig undervisning”.

Skandalföretaget i fråga ökade sin vinst från 31 till 211 miljoner på bara två år och ägaren, en Raja Thoren, plockade ut 81 miljoner i aktieutdelning på tio år, berättar ledarskribenten vidare…

Först därefter kommer vi fram till den svårbegripliga frågan. Hur kan då detta misslyckade och perverst orättvisa system överleva?

Det finns två förklaringar. Den ena handlar om ren korruption. En legion av politiker som sadlat om till skolprofitörer är så insyltade i den politiska eliten att de väger tyngre i inflytande än folkviljan. Korruptionshärvan finns utförligt redovisad i en ny bok, “De gränslösa” av författarna Marcus Larsson och Åsa Piesner (Bokförlaget Korpen).

Den andra förklaringen hittar vi i Sverigedemokraterna, som var emot privatiserade vinstdrivande skolor fram till 2015. Efter idogt representationsätande med skolkapitalets företrädare bytte man fot. Trots att de egna väljarna knappast var för skolprivatisering. Det var ett pris man fick betala för att få del av regeringsmakten. Så enkelt som så.

Jan Guillou, kolumn i Aftonbladet.