Jag tillhör de som inte förstått vad man sysslar med i det centrala liberala partiet och skrev i det liberala nyhetsmagasinet NU i april att L förlorat sin själ och nu igen i augusti att partiet borde lämna regeringen efter alla avkall på klassisk folkpartipolitik som regeringssamarbetet tycks kräva.
Det nu mest diskuterade är regeringens vilja att anställda i offentlig sektor skall anmäla personer som misstänks vistas i landet utan tillåtelse, den s(å) k(allade) anmälningsplikten/angiverilagen. Kritiken har varit massiv inte minst från olika vårdfack. Jag som läkare skulle aldrig ställa upp på det!
Det senaste är idéerna som ledande liberaler som Mauricio Rojas och Robert Hannah fört fram att partiet borde anamma nationalism som ett ledord i vår politik med anledning av SD:s framgång i sitt väljarstöd. Folkpartiet liberalerna har alltid varit för internationellt samarbete. Skall partiet sätta sista spiken i kistan!?
Men dessa exempel är bara några i raden av egendomligheter som partiet gått med på för att få sitta i regeringen…
Under tiden i regeringssamarbetet har inte mycket skett som L kan vara nöjd med – möjligen det som händer med skolan men det hade nog skett något även i en annan regeringskonstellation.
Anpassligheten vad gäller grundlagsändringen angående yttrandefriheten liksom neddragningen av folkhögskoleanslaget som ju varit en socialliberal kärnfråga var illavarslande.
När det gäller miljön har väl inget varit särskilt positivt, som exempelvis neddragningen av 1,5 miljarder i anslaget till skydd och skötsel av värdefull natur. Östersjön håller på att tömmas på sill/strömming, gädda och torsk utan att regeringen gör något åt det.
Stoppet av förra regeringens utredning om justering av ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen är ett annat sorgligt beslut som inte tyder på något intresse av att stödja de mest utsatta i vårt samhälle – något som borde vara en självklarhet för ett socialliberalt parti…
Det är svårt, näst intill omöjligt, att se något som den här regeringen gör som vi som Liberaler kan vara stolta över. För vår självkänslas skull och för våra möjligheter att överleva som riksparti måste vi lämna regeringen och skapa oss en position som ett oberoende socialliberalt parti med en folklig, frisinnad hållning som värnar om individens frihet, social solidaritet, kultur, skola, sjukvård och internationellt samarbete.
Partiet har en mycket lång tradition som en socialliberal röst i svensk politik som vi måste komma tillbaka till!
—Lars Jacobsson, regionfullmäktigeledamot för Liberalerna, debattartikel i Västerbottens-Kuriren.