I Tidöavtalet anges bland annat att lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (lvu), som reglerar tvångsomhändertaganden av barn, ska tillämpas mer frekvent och att åklagare ska ges mandat att besluta om omedelbara tvångsomhändertaganden. Vidare föreslås att en sänkning av straffmyndighetsåldern ska utredas och att särskilda ungdomsfängelser inrättas. Grov kriminalitet utförs av ett begränsat antal ungdomar, samtidigt som förslagen har bred påverkan på socialtjänstens allmänna arbete med barn och familjer.
Om förslagen förverkligas innebär det att socialtjänsten i högre utsträckning tilldelas en kontrollerande funktion i relation till hjälpsökande barn och deras familjer. Vidare kommer det svenska systemet till viss del att överge en tradition där ungdomskriminalitet i princip möts med sociala åtgärder. Det är i grunden rättsvårdande myndigheters uppgift att straffa ungdomsbrott, medan individbaserat socialt arbete för att åtgärda ungdomskriminalitet bör fokusera på insatser med kunskapsunderlag…
Tvångsomhändertaganden är en extrem samhällsåtgärd. Tvång har sin plats i barnavårdssystemet för att skydda barn och ungdomar från att fara allvarligt illa, men att skilja barn från sin uppväxtmiljö är förknippat med påtagliga och välkända risker. Dessutom tyder studier på att det är centralt att barn och deras familjer är motiverade och har möjlighet att utöva inflytande över vilka insatser som ges. Det är lätt att raljera över att ungdomar som begår brott ska vara delaktiga i att utforma sin vård, men forskning visar att det ökar sannolikheten för positiva utfall, det vill säga att ungdomar inte återfaller i brott…
En betoning på socialtjänstens kontrollerande – snarare än stödjande – funktion kommer sannolikt ha negativa effekter för socialtjänstens arbete med att förebygga ungdomskriminalitet. Risken är betydande att en sådan kursändring leder till minskad tillit till socialtjänsten som samhällsinstitution, vilket innebär försämrade förutsättningar att motivera barn och familjer att ta emot frivillig hjälp…
Det är naivt att tro att en mer repressiv socialtjänst kommer att lösa den grova kriminalitet som ett begränsat antal ungdomar står för och som snarast kan ses som en konsekvens av en mindre framgångsrik integrations- och fördelningspolitik som förts under senare decennier…
När individbaserat socialt arbete ska användas för att rehabilitera barn och ungdomar med kriminellt beteende bör man fokusera på kunskapsunderbyggda åtgärder, snarare än förenklade politiska utspel. Något underlag för att utökad tvångsvård och ungdomsfängelser är effektiva åtgärder finns helt enkelt inte.
—Peter Andersson, Pernilla Leviner, med flera, debattartikel i Dagens Nyheter.