Häromdagen stod jag i kön på en auktoriserad bilverkstad. Förutom bilverkstad var det en märkes-återförsäljare och vi omgavs av den stämning som stor takhöjd, nybilsdoft och anhopningar av stora ekonomiska värden kan skapa. Det var känslan av att befinna sig i utkanten av den globala fordonsindustrin…
Ja, tänkte jag när jag senare satte mig i kaffehörnan för att vänta på att får bilens felkoder avlästa. Vi är alla maktlösa. Åtminstone tycktes det mig vara vad som sagts alltsedan någon gång i början av 90-talet, då när vi bestämde oss för att det bästa vi kunde göra var att avreglera och privatisera vårt politiska inflytande över det mesta…
Jag stoppade in lurarna i öronen och lyssnade till en radiodebatt. Tre opinionsbildare av varierande färger diskuterade den kommande avtalsrörelsen. Alla var rörande överens: nu var det viktigt att de så kallade löntagarna tog ansvar och inte förväntade sig en lönehöjning i nivå med inflationen. I horisonten hägrade den skenande inflationen, denna månghövdade hydra vars oinskränkta makt vi alla har att underkasta oss.
Ja, tänkte jag igen och sörplade på finkaffet. Det fanns väl inget vi kunde göra. Makten är en gång för alla placerad i de globala storföretagens händer. Ske världsekonomins vilja, ty den är allsmäktig och god…
Möjligen, tänkte jag vidare, har även politiker och fackföreningar fokuserat lite väl mycket på den satsen. Kanske borde de i stället titta lite mer på den andra satsen, det vill säga: ge oss mod att förändra det vi kan förändra. Jag vet inte. Hursomhelst reste jag mig för att ta en påtår. Man får väl passa på, nu när det är gratis, resonerade jag.
—Robert Jansson, krönika i Fastighetsfolket.