För det första oroar jag mig för överenskommelsen kring skogspolitiken som Annie Lööf är så nöjd med – jag har läst den proposition som blev resultatet av de nattliga manglingarna och måste konstatera att skogsägarnas makt stärks på den biologiska mångfaldens bekostnad. Miljöorganisationer har körts över. Kalhyggescentern har stärkts…
Hade jag varit miljöpartistiskt språkrör skulle jag åtminstone funderat på att lämna regeringen, det kunde ge miljöpartiet en chans till stridbar miljö- och klimatopposition fram till valet…
För det andra: Hur ska Vänsterpartiet hantera situationen? Nooshi Dadgostar har fört fram olika krav för att acceptera en ny statsminister. Situationen har varit fullständigt orimlig hela tiden när Centern mer eller mindre förbjudit allt samröre med den nödvändiga del av regeringsunderlaget som heter Vänsterpartiet.
Jag har full förståelse för att Vänsterpartiet är både sårat och förbannat… Att Vänsterpartiet krånglar är också ett sätt att investera inför den eventuella rödgröna regering som kan komma efter nästa val: Partiet vägrar vara dörrmatta…
Nej, alla vet att det är Centern, med sin nyliberala uppsyn och sin rädsla för att helt bryta med de forna allianspartierna, som är problemet… Så jag fortsätter att hyperventilera. Jag får liksom ingen luft i den här politiska gravkammaren. Samtidigt inser jag realiteterna: Sverige är idag ett högerland. En majoritet av väljarna står till höger och en stor del av dem står extremt långt till höger (SD). LO har splittrats på grund av den LAS-uppgörelse som Januariavtalet tvingade fram. Det är inte konstigt att en socialist har svårt att andas.
—Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten.