Magdalena Andersson (undviker) att prata om vilka hon offrat för att Sverige ska gå med i krigsalliansen Nato. Just nu sitter Znar Bozkurt förvarstagen, enligt Erdogans vilja. Han är kurd och homosexuell. Han riskerar fängelse och tortyr om han blir utvisad.
Medan Znar Bozkurt väntar på besked om huruvida han kommer tvingas in i ett chartrat plan till en plats där han riskerar livet, flyger amerikanska stridsplan över Stockholm. Therese Fagerstedt på Försvarsmakten informerar i Aftonbladet om att de inte är fyllda med ammunition. Detta är numer en normalbild i svenskt luftrum, berättar hon, och vi kan därmed vara lugna.
“Den här övningen visar på hur starka vi är tillsammans”, säger Therese Fagerstedt.
Det är lätt att bli lurad av lögnaktiga löften om styrka mitt i denna reaktionära valrörelse. Politikerna tävlar om att berätta om hur dåligt allting går. De målar upp hotbilder och presenterar sedan sig själva som det enda möjliga skyddet mot fienden. Han kan vara en despot i öst, eller bo i kvarteret bredvid.
Det verkar inte längre spela någon roll om vi pratar om den lokala arbetarklassen, eller om utrikesminister Ann Lindes utrikespolitiska fiender. Krigstermerna kan appliceras på båda. Det ska rustas upp. Det ska vändas på stenar.
Så presenteras en desillusionerad kollektiv berättelse. Under hösten har politikerna gjort allt för att sudda ut väljarnas gemensamma intressen. Vi förväntas rösta emot arbetarklassbarnens rättigheter. Vi förväntas särskilja oss själva från vår nästa. Bara i ett sådant läge kan det militära språket fylla en funktion – som en ny sorts gemenskap, byggd på rädsla.
Den som saknar en visionär berättelse ombeds titta upp mot himlen och beundra B52-planen. Och visst kan det vara svårt att titta bort och stå kvar med fötterna på jorden.
Men aldrig tidigare har det varit så nödvändigt att se igenom himlens bomb-beklädda symboler och påminna om att hoppet kommer aldrig kommer anlända i militärkängor. Kriget har sitt pris: Magdalena Andersson vill utvisa Znar Bozkurt till tortyr.
—Elina Pahnke, kulturartikel i Aftonbladet.