Det är hushållen som behöver stöd, inte aktieägare, hyresvärdar och långivare. Det är verksamheter som ska överleva, inte juridiska personer. Det är efterfrågan på varor och tjänster som ger sysselsättning, inte stigande aktiekurser.
Efter krisen gäller det att få fart på efterfrågan, både hushållens och näringslivets. Ett sätt är att se till att hushållen har pengar. Arbetslöshetsersättning, sjukersättning, ökade barnbidrag och högre garantipensioner är exempel på subventioner till hushållen som i nästa steg ger sysselsättning i näringslivet.
Till och med “helikopterpengar” (en gåva till var och en) kan under begränsad tid göra nytta när krisen ebbar ut.
Med bolag är det annorlunda. Bolag är juridiska personer. Även om SAS går i konkurs finns flygplanen och landningsbanorna kvar. Om kvarterskrogen går i konkurs finns lokalen och spisen kvar. Det är en sorg för den drabbade, men ingen samhällelig förlust.
Börsen är faktiskt på samma nivå nu som för ett år sedan. Att aktiekurserna är häpnadsväckande höga har drunknat i näringslivets högljudda krav på statliga gåvor.
Skattebetalarna har redan skänkt miljarder till företagen, och de stora företagen har på det hela taget bevarat sitt värde. Staten har flyttat förmögenheter från skattebetalarna (som i framtiden ska betala räntorna på statsskulden) till aktieägarna som fortsatt kommer att lyfta utdelning.
Statligt stöd till företag och aktieägare bör kombineras med någon motprestation:
- Bidragsgivaren staten kan få aktier. De ursprungliga aktieägarna förlorar en del av värdet, men verksamheten kan hållas igång.
- Lån från staten bör återbetalas när företaget åter är på fötter. Bara livskraftiga företag förtjänar statligt stöd. Skulden kan vara villkorad och behöva återbetalas endast om företaget åter kan ge utdelning till sina ägare.
—Sven-Åke Aulin och Lennart Låftman, insändare i Dagens Nyheter.